Nyläkare i exil

Var finns medicinlistan?
Hur gick numret till röntgen?
Räcker det med den här dosen?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Hur kom jag till lablistorna?
Var hittar jag provsvaren?
Hur skriver jag konsultremisser?
Kan jag kontakta distriksköterskan?
Ska jag följa med till röntgen?
Ska jag sätta in det här läkemedlet?
Återbesök om två veckor säger du?
Ska jag göra en ny röntgen?
Var det återbesök om två veckor du sa?
Vad ska jag säga till anhöriga?
Kan du komma ner och titta på patienten?

Sanningen är att jag har noll koll. Jag trodde att jag hade fattat administration. Jag trodde att jag visste. Jag hade ingen aning. En helt ny värld har öppnat sig där jag plötsligt har allt det där jobbet jag varit förskonad från som kandidat. En helt ny värld där jag undertecknar recept och medicinlistor i mitt eget namn. Jag tvingas leva med det faktum att ingen kan dubbelkolla precis allt jag gör trots att jag gärna skulle vilja. Så jag svettas, svettas, svettas, svettas, svettas för att sedan ställa frågor, frågor, frågor, frågor och flera frågor. Bakjour, läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, distriktsköterskor på äldreboenden, tanten som delar ut mat i matsalen; det enda som är säkert är att ingen går säker. Mina frågor är överallt. Jag också, känns det som.