Skilda världar i väntrummet

Det sitter två mammor i väntrummet.

Den ena mamman vet allt om barnets behandling. Hon kan rabbla medicinlistor och doseringsangivelser i sömnen. Den här dagen har hon tagit ledigt från jobbet, satt sig i bilen och åkt in till det stora sjukhuset från en av den stora stadens finare villaförorter. Läkaren jag går med frågar om hon tycker att behandlingen fungerar. Det gör den. Trevligt med en så duktig och engagerad patient, säger läkaren till mig efteråt.

Den andra mamman talar inte svenska. Hon har gått upp tidigt för att åka bussen till det stora sjukhuset från förorten där ingen vill bo. Vi talar genom tolk. Det fungerar inte riktigt. Instruktionerna från förra besöket har inte nått fram. Läkaren upprepar snabbt och förstrött instruktionen, tolken kämpar för att hänga med. Mamman kan inte säga vad medicinerna heter, hon har faktiskt ingen aning. Hon vet inte syftet med de olika medicinerna. Hon beskriver förpackningarna. Läkaren fortsätter att rabbla namn på mediciner. De talar förbi varandra. Tänk att det ska vara så svårt, säger läkaren till mig efteråt.

Båda mammorna vill väl men den ena blir utdömd som en jobbig patient som ingenting kan. Jag känner mig illa till mods efter min auskultation på mottagningen. Människorna i den stora staden lever under väldigt olika förutsättningar. Det är tyvärr bara att konstatera att det även kan slå igenom i bemötandet inom sjukvården ibland.

Döda kroppar i min vardag

Den första döda kropp jag såg i mitt liv var i samband med anatomiundervisningen. Det som från början var en lite skrämmande situation blev så småningom vardag. Kroppen var donerad för att vi skulle lära oss. Vi lärde oss strukturer och fick en första bild av hur kroppen såg ut inuti. Mot slutet av anatomikursen kändes det helt ok att gå direkt upp till anatomiundervisningen efter lunch. Det läskiga blev nu istället att man kunde vänja sig vid en sådan situation. Var det verkligen ok att bli lite avtrubbad, att inte tänka på kroppen som en människa utan ett undervisningsobjekt? Hade man klarat av undervisningen utan denna inställning? Var man en oempatisk person om man kunde se så krasst på världen, så kliniskt och resonerande utan att blanda in för mycket känslor?

Den första patient jag träffade utanför den orienterande intoduktionen till sjukvård var också död. Patienten låg på obduktionsbordet på patologen. Runtomkring fanns en patolog redo att söka efter dödsorsak och fem kandidater som undrade om de skulle klara av att titta. Kroppen var inte längre en siffra som den var på anatomen. Kroppen hade ett namn, en sjukhistoria. Kroppen var mycket närmare de levande. Det kändes okej efter ett tag. Vi vande oss, lärde oss att själva delta i att leta fram dödsorsaken.

I somras var jag med om att en patient dog på avdelningen där jag jobbade. Trots att jag sett många döda kroppar innan var det en helt ny upplevelse. I det här fallet var livet närvarande vid den döda kroppens sida i form av anhöriga. Tänk så snabbt livet kan förändras, ena sekunden var personen där och i nästa ... borta. På ett sätt var det skönt att möta döden i en mindre klinisk form än tidigare. Att tvätta kroppen ren, ställa fram blommor och ljus för att anhöriga ska kunna säga hejdå ordentligt och värdigt. Att inte behöva vara så klinisk och resonerande. Att få se att ibland är faktiskt känslorna viktigast. Att de ibland ska få ta stor plats.

Den här veckan har handlat om döden igen. Klinisk död. Juridisk död. Skriva dödsintyg. Dödsorsaker. Säkra och osäkra dödstecken. En aldrig sinande ström av bilder på temat din värsta mardröm i lysrörssken. Exakta mått. Läran om skjutvapens penetration i vävnad. Döden som någonting naturvetenskapligt snarare än extensiellt. Ingenting är avstötande. Ingenting är för läskigt. Det handlar om sanningen.

Kanske är detta ett sätt att förhålla sig till döden när man måste möta den i sin vardag? Ett sätt att förhålla sig till den när man vet hur ickevacker döden kan vara? För att orka ta reda på en kropp som har legat bortglömd hemma? För att orka möta tragisk och dramatisk död i sitt arbete? För att inte gå under av all den misär som vissa människor levt i som man inte längre kan blunda inför?

Det har gått bra denna vecka trots allt. Jag vande mig. Igen. Det blev dock oftast vegetarisk lunch...

Den obotliga tidssjukan

Så mycket jag vill göra. Så lite tid. Det är samma visa varje termin. Att jag aldrig lär mig. Jag tror fortfarande att dygnet har minst 48 timmar och att det här med multitasking och effektivitet alltid är min grej. Det är det inte.

Jag vill kunna plugga, jobba och vara amanuens samtidigt. Förutom det vill jag vara en bra flickvän, ha tid för mina vänner, och just det, dags att ringa underbara försummade mamma igen! I mitt huvud är allt det här möjligt att utföra inom en dag och jag målar upp en bild i mitt huvud där jag lagar en näringsrik måltid, pluggar, städar och pratar i telefon samtidigt. I själva verket sitter jag här och bloggar om hur ineffektiv jag är samtidigt som tvn är på i bakgrunden.

Jag tenderar alltid att glömma bort att man faktiskt blir ganska trött efter 9 timmar på universitetet, framförallt då man skippat lunchen för att det inte fanns plats för mat i mitt liv just då. Inte så smart såhär i efterhand...

En snabb tur förbi den lokala mataffären där det är en evighetslång kö. En tant dividerar med kassörskan om hon verkligen har dragit av rabatten på potatismoset. Hungern i mig känner för att springa fram och slänga åt henne en 20-lapp för att komma fram någongång - att handla skulle ju ta mig högst tio minuter! Springer sedan hem för att sätta mig ner och blogga trots att jag, hör och häpna, har lovat pojkvännen att jag ska laga mat för en gångs skull. Det hinner jag ju, han är hemma om tio minuter och pasta går ju fort...

...det är då jag kommer på att jag faktiskt måste koka upp pastavatten innan jag kan slänga i pastan. Jäklar. Det är nog dags att resa sig upp och laga mat. Sent ska tidsoptimisten vakna. Sedan är det bara att börja beta av alla saker jag har på min att-göra-lista. Vi kanske ses i slutet av december. Ryktet säger att jag har lite ledig tid då.

Kan själv!

Jag har aldrig tyckt om att gå till doktorn eller tandläkaren. När jag var liten och skulle besöka någon av dessa personer var det gråt och tandagnisslan tills jag somnade av utmattning. Har det förbättrats något sedan jag började läkarprogrammet? När jag sett hur många underbara kursare jag har? När jag träffat så många proffsiga och vänliga doktorer? När jag har fantastiska kompisar som utbildar sig till den stora skräcken, tandläkare?

Knappast. Om något så har tröskeln att söka vård höjts ytterligare ett steg. Snälla doktorer/handledare/lärare och kursare till trots, det är inte kul att stöta på dem när man själv söker vård och de är ju överallt! Dessutom så har jag ju sett folk som är bra mycket sjukare än mig, så varför skulle jag söka vård för min tillsynes banala åkomma? Ursäkter, ursäkter... Freud skulle ha gillat det här.

Om vi ska prata möjliga orsaker och inte ursäkter då?

På läkarutbildningen är det alltför ofta vi och dem. Doktorer och patienter. Doktorerna botar, patienterna är sjuka. Vi blivande doktorer ska inte klaga. Vi går en dyr och fin utbildning. Vi har fått chansen till ett bra jobb. Vi känner av stämningen, och för någon med patologiskt duktighetssyndrom som jag själv blir den stundtals mycket påfrestande. Det gäller att vara tacksam. Vi ska plugga heltid, gå med på jourer, skriva projektarbete eller allra helst doktorera på halvtid, jobba för arbetslivserfarenhet, ha en aktiv fritid, träna 3 gånger i veckan samt äta hälsosam mat (vi vet ju hur viktigt det är) och samtidigt vara harmoniska människor. Signalerna är tydliga. Det funkar inte att bli eller att vara sjuk. Vi föraktar sjukdom, det är vårt jobb att utrota den och allt annat som kan vara obehagligt. Det funkar inte att inte orka, att vara lat ibland. Du passar inte in. Att besöka sjukvården? Erkänna för en blivande kollega att du är en misfit som doktor? Glöm det.

Vi väljer istället i hög grad att självbehandla eller ignorera symptom och det startar redan under utbildningen. Du blir gärna din egen patient någon gång från termin 4 eller så. Skulle vi låta någon annan patient än oss själva ha en PAL (PatientAnsvarig Läkare) som just avslutat termin 4? Vad är det vi är så rädda för? Tror jag att någon kommer att skjuta mig för att jag vågar yppa något negativt med drömutbildningen eller drömyrket? Tror jag att jag kommer bli jagad av de som inte kom in på läkarutbildningen, att de ska stå med plakat utanför mitt fönster och bua? Är det inte naturligt eller rentutav hälsosamt att de första terminernas bild av det framtida yrket nyanseras något? Är det så jobbigt för att det är första terminerna ute i verkligheten? Ve och fasa, tycker jag själv att det är pinsamt att jag visar svaghet? Är jag ledsen för att jag inte är en supermänniska?

Det finns en del att jobba med, exempelvis att våga vara trött ibland. Våga erkänna när allt inte är bra. Inte hålla uppe en fasad som inte gagnar någon utan bidrar till att upprätthålla den misslyckade charadern superdoktorn? Det finns säkert fler som känner likadant att döma av det man kan läsa på exempelvis Åsa Nilsonnes blogg. Den envisa tvååringen som ropar "kan själv!" så fort jag inte mår bra måste bort. Helst innan jag hamnar på akuten med sprucken blindtarm jag självdiagnosticerade som harmlös IBS eller något dylikt...

yetanotherkandidat modebloggar

Dagens outfit:
  • Vit läkarrrock två storlekar för stor. Automaten under huvudentrén Vintage
  • Bussarong size enorm. Automaten längs bort i kulverten 2ndhand
  • Landstingsbyxor size ännu större. Automaten under huvudentrén Vintage
  • Färgglada ankskor i vackert utförande av äkta plast. Gatuförsäljning
Dagens glammiga accessoarer:
  • Reklampenna i blå landstingsplastficka. Medicinavdelning.
  • Hårsnodd införskaffad under solsemester. Bättre begagnad.
  • Student-id och namnskylt. Från Universitetet.
Vem kan motstå en sådan stilbegåvad blivande doktor? :)

Good doctor, bad doctor

En favoritserie på tv just nu är Dr House. Du vet, den där serien om en doktor som är så fruktansvärt socialt osmidig att han blir rolig. Det gäller förstås tills man möter en sådan doktor själv.

Jag är livrädd för att bli som Dr House eller någonting ens i närheten. Från den dag jag kom in på läkarutbildningen har jag fått höra många historier om doktorer som betett sig som fullvuxna elefanter i känslomässiga porslinsfabriker. Med varje historia växer rädslan. Jag vill inte att mina patienter ska ringa till sin mamma/partner/kusin/faster/vän för att gråta eller skälla. Jag vill bli en doktor som patienterna tycker om.

De där usla doktorerna som jag har hört historier om då? Vilken sorts människor är de egentligen? Monster som gillar att plåga andra människor? En sorts personer som dricker citron på morgonen och funderar på hur de lättast ska göra livet surt för sina patienter? Vem vill bli en dålig doktor?

Det vill nog ingen. Det jobbiga svaret är att de dåliga doktorerna nog äter müsli eller ostmacka och dricker kaffe som alla oss andra. De kan till och med vara riktigt trevliga personer så länge de sitter i fikarummet. Den något otäcka insikten smyger sig på. Hemska tanke, är det så att vi alla har potential att bli en Dr House?

Under preklintiden är vi alla fantastiska doktorer. Vi lär oss det teoretiska patientsamtalet som ett mantra. Lyssna, öppna frågor, bekräfta patienten. Det var ju inte så svårt. I teorin finns inte tidsbrist. I teorin är man alltid på gott humör. I teorin är alla patienter och du på samma våglängd. I teorin är du intresserad av alla sjukdomar. I teorin kommer patienter inte och begär det omöjliga. I teorin kan man trösta även de otröstliga patienterna. Sedan möter man verkligheten.

I verkligheten finns mottagningsbesök med 5 minuter avsatt per patient. I verkligheten har du ont i magen, ibland har du kanske sovit dåligt eller bråkat med pojkvännen. I verkligheten kanske du och din patient har helt olika syn på livet eller kommer från två helt olika kulturer. I verkligheten tycker du att kroniska smärtsyndrom är något av det mest ointressanta som finns. I verkligheten kan du inte sjukskriva alla patienter som vill det, du måste välja. Du måste vara professionell, göra en bedömning. I verkligheten når kanske din tröst inte alltid fram. Det är smärtsamt och som försvar föds en Dr House som varken tar sig själv eller patienterna på allvar.

Det gäller att vara mer professionell än så. Jag ska göra mitt allra bästa. Jag lovar.

Ett underbart kandidatliv

Ibland leker kandidatlivet. Den helautomatiska klädapparaten ger mig läkarrock, byxor och bussarong i rätt storlek. Duggor går utmärkt. Statistiktentor blir godkända (!) Jag trivs på min nya kurs bland prickar och kortisonkrämer!

Att vara kandidat är att vara utelämnad till folks vilja att ta hand om dig. Visst, eget ansvar för egen inlärning men det är inte alltid så lätt om du kommer till en avdelning eller mottagning där stämningen är allt annat än gästvänlig. Det är därför det är så underbart de gånger som man hamnar någonstans där man känner sig riktigt välkommen som kandidat. Då ordnar sig det mesta annat.

Att få kandidater att känna sig välkomna är en konst som den här kursens kursledning drivit i perfektion. Vår studierektor och den alltid så glada kursamanuensen driver kandidatmottagning där de jonglerar patienter, studenter och medicinsk behandling så att alla känner sig sedda. De tar sig dessutom tid att ge varje student feedback. Jag går därifrån och känner mig nöjd med mig själv för en gångs skull. Studierektorn och den alltid så glada kursamanuensen trivs på sitt jobb. Patienterna trivs, studenterna trivs. Ibland är det enkelt.

En sådan doktor vill jag också bli någon dag.

På besök i en annan värld

Direkt efter föreläsningen idag tog jag mitt lagom föreläsningssunkiga själv till stadens fina hårsalong för att åtgärda mitt annars så höstgråa utseende. Jag kände direkt när jag kom in hur jag inte riktigt hörde hemma där. Inne på den fina hårsalongen luktade alla gott, bar svindyra jeans och hade perfekta frisyrer och utstrålade ett coolt lugn. Jag hade spenderat dagen först springandes i det stora sjukhusets kulvert för att sedan lufsa omkring i landstingpyjamas och slarvigt uppsatt hårtofs.

Ok, jag vet egentligen att hår behöver klippas helst innan topparna är kluvna ända upp till hårfästet. Jag vet att det inte är bra att hoppa över att använda balsam (men vad ska man göra när balsamflaskan alltid tar slut innan schampoflaskan?) och att kombinationen stylingprodukter/hårfön skadar håret. Jag vill vara fin i håret och försöker följa diverse råd så gott det går. Men sen gör verkligheten sig påmind...

Den glassiga frisören river och sliter i mitt hår, drar en djup suck och tittar missnöjt på mig i spegeln. Kommenterar sedan: när klippte du dig senast, egentligen? Jag skäms. Konversationen dör. Frisören tittar år ett annat håll. Klipper lite här, klipper lite där. Springer sedan iväg utan att säga något. Han är på en annan plats. Han vill ta en annan kund. Oroligt tittar jag mig omkring.

Det är då det slår mig. Jag är den där jobbiga patienten fast i hårversion. Du vet, den där patienten som aldrig lyssnar på någonting du säger. Högt blodtryck, höga blodfetter, prediabetes. Vill vara hälsosam men orkar inte. Ingen skrämselpropaganda når fram. Patienten slutar att komma på mottagningsbesök för att det blir så pinsamt. Patienten vet ju vad som behöver göras. Doktorn förstår inte varför det inte går och blir frustrerad. Det blir jobbigare för patienten att gå till mottagningen. I slutändan känner sig patienten inte välkommen på en instutition som är skapad för patienten.

Ibland kanske det är nyttigt att vara jobbig patient själv. Att vara med om att bli utdömd som ett hopplöst fall. Jobbiga patienter är i grunden inga jobbiga människor. Vi förstår bara varandras världar och prioriteringar ungefär lika bra som jag förstår skillnaden mellan hårvax och stylingvax. Inte konstigt om det uppstår kommunikationsproblem då.

I kulverten kan ingen höra dig skrika

Jag hade det första kliniska momentet på den nya kursen idag. Då jag ännu inte lärt mig att hitta på det stora sjukhuset hade jag tagit ut god tid för att hinna hämta upp kläder och byta om, trodde jag. Ack så fel jag hade. Det stora sjukhuset har ett intelligent klädsystem med ett förprogrammerat kort och när du drar detta kommer strukna kläder i rätt storlek magiskt fram ur en lucka. Fantastiskt om det fungerar. Inte kul om det inte gör det.

20 minuter innan utsatt tid hade jag idag lyckats hitta fram i det stora sjukhusets enorma kulvertsystemt och drog mitt kort i klädutlämningsapparaten. Inga kläder i min storlek. Testar nästa. Den automaten vill ge mig endast bussarong och läkarrock. Överväger för någon sekund att göra bussarong och underkläder till nytt avdelningsmode. Bestämmer mig för att detta inte var en bra idé. Nu uppstår ett problem.

10 minuter innan utsatt starttid rinner svetten ner för pannan. Den manuella kläddisken öppnar långt senare. Jag börjar vandra ut i kulvertsystemet. Jag träffar där en vänlig IVA-syrra och frågar henne vad jag ska göra. Hon rekommenderar mig att gå till kulverten under det stora sjukhusets barnsjukhus och springer sedan därifrån. Kvar står en förvirrad kandidat och undrar var hon ska gå. Lyckas på något magiskt sätt hitta till barnsjuhusets kulvert. Automat 1 är ur funktion. Automat 2 vill ge mig ett par byxor och en bussarong. Fantastiskt. Med 3 minuter kvar återstod bara språngmarschen till kandidaternas omklädningsrum beläget i kulverten på andra sidan av det stora sjukhuset.

Inser så med ens varför de som bestämmer har placerat klädutlämningen i kulverten. På det sättet slipper de ju se alla irriterade ansikten eftersom de vet att deras helautomatiska system kommer att krångla hälften av gångerna. I kulverten kan ingen höra dig skrika av frustration. Smart tänkt av någon.

Wild and crazy me

Japp, så var det avklarat. Jag har skolkat för första gången i mitt liv. I helgen tog jag en minisemester som varade ända in på måndagen. Hade det varit för två år sedan hade det för det första aldrig hänt. Om det ändå hänt hade jag suttit med böckerna i vild panik för att försöka inpränta varje oviktig detalj som kanske gåtts igenom på föreläsningen jag missat. Nu sitter jag här och skriver blogg istället. Ljuva internet. Tjena. Känns bra att min personliga utveckling går framåt (?)

Någonstans bakom min nya stil av laissez faire finns jag dock ändå kvar. Du vet, den där osäkra flickan som bara vill att alla ska tycka om henne. Den där superduktiga flickan som är alla till lags. Den där flickan som nästan går under av alla krav hon ställer på sig själv. Den där flickan som får alla rätt och fortfarande undrar om hon fick godkänt. Den där flickan som ständigt gråter. Hon som aldrig känner att hon duger. Du tycker att hon är en idiot. Hon tycker likadant.

Det sorgliga är att jag är långtifrån ensam. Läkarutbildningen är full av mina gelikar. Jag ser dem i mitt jobb som amanuens, jag ser dem bland mina kursare, jag ser dem bland yngrekursare jag möter på jobbet. Tillsammans tror jag att vi är en del av svaret på frågan varför ohälsotalen bland läkare är relativt höga. De överdrivet duktiga personerna på läkarutbildningen är ju någondag klara och ska ut i verkligheten där de ibland möts av orimliga krav. Om man inte då har något försvar mot detta utan istället tvingar sig själv att bära ansvaret för den ohållbara är det inte konstigt att man mår dåligt. Det är inte konstigt att man vantrivs på sitt jobb, även om det i grunden är det bästa jobb som finns.

Jag upplever att man ibland som kandidat tvingas uthärda en mycket förlegad machoattityd. Att vara osäker går inte hem och jag skulle ha betydligt mycket mer pengar på mitt bankkonto om jag fått en peng för varje gång jag fått höra kommentarer i stil med "lite ska man allt tåla: om man inte klarar pressen på läkarutbildningen hur ska man då klara pressen på en akutmottagning?" I och för sig sant, men problemet med den här typen av kommentarer är att man utgår från att kandidaten man har framför sig har det självförtroende ett duktig kandidat borde ha. Man inser helt enkelt inte hur fel den här typen av kommentar blir till någon som redan har problem med att känna sig duglig, någon som redan ifrågasätter sig själv. En sådan person behöver inte få höra att man borde gaska upp sig, en sådan person behöver hjälp med att bygga upp sitt självförtroende.

Jaja. Under tiden får man jobba med sig själv, försöka hitta strategier för att inte känna sig så förbannat oduglig hela tiden. Att inte ta åt sig när syster snipig på jobbet bäddar om den säng du just bäddat med en sur min och drar en djup suck när hon tittar åt ditt håll. Att försöka se vad den där sucken står för, se osäkerheten hos henne som gör att hon tycker att det känns vettigt att trycka ner en ännu osäkrare kandidat tills ingenting är kvar. Att inte bry sig när överläkare självupptagen suckar åt din oduglighet. Att inte tro på alla kommentarer om att läkarutbildningen var bättre förr och att kandidater blir odugligare och odugligare. Personer som fäller sådana kommentarer har nog förmodligen förträngt att de själva fick höra sådana kommentarer under sin egen kandidattid.

Nä, nu är det dags att avsluta detta alldeles för långa inlägg. Ni har förmodligen tröttnat för länge sedan. Jag ska mysa med pojkvännen. Plugga blir sen eller som man skolkar får man plugga extra någon annan gång som det heter. Det var en kul helg. Helt klart värt varenda minut av missad undervisning.

RSS 2.0