Nyläkare i exil

Jag tittar på bostad. Bilder på badrum, planritningar, och kök flaschar förbi på dataskärmen. Jag vet ju om att jag måste flytta. Det var liksom en del av AT-paketet. Det var liksom det att det låg i framtiden som snabbt blev ett obehagligt nu. Jag vet att jag måste, för karriären och för livet. Jag har fattat ett beslut, kontraktet är skrivet.

-Är det något som har hänt?

Vännen tittar på mig med en bekymrad uppsyn över en kopp te på favoritfiket. Jag har aldrig kunnat ljuga inför de som känner mig väl. Det syns i ansiktet på mig hur jag mår.

-Jo, vars...

Mina vänner är prövade hårt under det gångna året. Alltifrån anspänningen av det första läkarjobbet till riktigt avancerat kärlekstrubbel har gjort mig till allt annat än den mest harmoniska och lyckliga av människor. Men guldvännen bara tittar på mig igen, tittar på tekoppen och ger prinsessan på ärten ytterligare en chans att beklaga sig. Jag ger henne en tacksamhetens blick.  

Det är ju bara det att det är så förbannat okänt alltihop. Jag vill inte bara lämna. Jag trivs i den lägenhet jag har nu, jag älskar staden, närheten, det vana. Här har jag mina rötter, det vore så enkelt att bara fortsätta. Jag vet ingenting om att flytta. Jag vet ingenting om hur det går till att köpa bostad. Jag kan inte köra bil men jag måste lära mig det nu, trots att det känns läskigt och jag inte alls tror att jag kan. Jag känner mig liten, ynklig och ensam när jag mest måste vara stor, stor, stor, förbannat stor och vuxen hela tiden.

Jag tror att jag har regredierat lagom till examen. Istället för att fira och vara glad som en normal människa har jag mest bara lust att sätta mig på tvären, gråta hysteriskt och ge upp. Planen var ju liksom att jag skulle vara så mycket större när jag blev stor. Nu känner jag mig grundlurad, osäker, vet inte alls. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag är älskad av mannen jag älskar mest. Jag vet inte om det finns ett vi. Jag vet inte, vet inte, vet inte men hoppas, vill och tror. Under tiden finns bara en verklighet att ta tag i. För att vara på den säkra sidan gör jag det som är bäst för karriären för att åtminstonde inte förlora på två fronter. För att åtminstonde, om jag skulle ha fel, ha en grund att kunna bygga upp mig själv på igen om jag skulle vara tvungen. Jag har tvingats bli tillräckligt stor för att inse att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Jag har tvingats bli förbannat äckligt präktig och förnuftig.

Jag kör över alla känslor när jag styr mig in på bostadssidan, säger upp det fasta internetabbonemanget, hyr ut min lägenhet. Jag struntar i tårarna som faller, impulserna att ringa och avkräva mannen svar. Jag tvingar mig sälv till lydnad, jag tvingar mig själv till självcentrering och självförverkligande, jag tvingar mig själv att tycka att det är roligt. Låtsas tills det blir på riktigt och allt det där... 

Ett axplock ur dagens olika medier:

"Tusentals barn skadas i sjukvården varje år"
"Polisen utreder influensasjuk flickas död"
"Kort tidsfrist för dråpåklagad läkares advokat"

Herregud. Frukostgröten håller på att halka i fel strupe såhär när man läser morgontidningen innan det är dags att springa iväg. Det är inte utan att man undrar...

Vad har jag egentligen gett mig in på? Vad tänkte jag med? Hur ska man hantera den här delen av jobbet? Polis som ska utreda dina medicinska bedömningar som om du hade begått ett brott? Är det här framtiden? Vad ska vara min alternativkarriär? Var kan jag kasta in handduken och den gröna mössan?

Det är inte ofarligt att bedriva vård. Vi hanterar sjuka människor och försöker göra dem friska genom att ge dem olika sorters gifter oh skär i dem i hopp om att det ska slå mer mot sjukdomen än mot människan. Ibland är instrumenten fantastiskt trubbiga och svåranvända, men de är det bästa vi har och mitt bland dessa står en människa som ska sköta det här. Människan är långt ifrån felfri och det i kombination med "instrumentella problem" gör att det ibland uppstår problem. Då behövs utredningar, granskningar och händelseanalyser för att undvika att det händer liknande saker i framtiden. Det behövs genomgångar för att upprätthålla kvalitet. Det ska ställas höga krav på legitimationsyrken. Läkare eller annan sjukvårdspersonal står inte över lagen.

Men... en medicinsk bedömning är något komplext. Det handlar om en sammanvägning av den bild du får av hur sjuk patienten är i ögonblicket och sannolikheten för att du tror att symptomen ska kunna vara tecken på en sjukdom med allvarligare konsekvenser längre fram i tiden. Ytterst handlar diagnostik alltså om sannolikhet snarare än sanning. Objektiva hundraprocentiga medicinska sanningsprognoser är det ont om förutsatt att de överhuvudtaget existerar. Det enda vi kan säga någorlunda säkert är att vi alla kommer att dö. På något sätt. Någonstans. Detta faktum går aldrig att komma ifrån, hur mycket du än läser eller vidareutbildar dig.

Den medicinskt oskolade är dock oftast omedveten om detta. Den medicinskt oskolade går ofta till läkaren och vården för att få en friskhetsstämpel med garantibevis. I detta ligger en övertro på vad vården kan utföra och en stor pedagogisk svårighet som stundtals gör mig mycket rädd. Hur ska jag lyckas förmedla ovanstående budskap utan att helt framstå som helt inkompetent? Hur ska jag lyckas sänka förväntningarna på vad jag och mina kollegor rimligtvis kan utföra utan missnöje? 

Det är fantastiskt vad trasiga människor är.
Ensamma.

På vårdcentralen i det välbärgade området samlas de när det blivit för mycket. Det är nackspärren som var ett relationsproblem, magont som var en död make och sömnproblemen som kommer när man inte har något sällskap. Det är ångesten över att ångesten beror på att den person som förmodligen känner dig bäst är läkaren med vit rock som sitter bakom skrivbordet och skriver ut lugnande medicin.

Vi söker snabba lösningar i det här samhället, enkla raka svar på komplexa frågor. Det ställer till problem för vårdcentralsdoktorn. Det är kanske inte egentligen så konstigt att magen är i olag när du aldrig äter frukost, jobbar, tar en banan till lunch som du sköljer ner med 15 koppar kaffe för att sedan skynda vidare till ditt hem. Väl hemma i ditt perfekt välstädade hem ska du sedan laga en perfekt ekologisk nyttig middag till den väntande familjen innan du skjutsar barnen till olika mycket viktiga pedagogiska fritidsaktiviteter. Du måste ju ge dina barn en chans till självförverkligande som den pedagogiska, perfekta förälder som du är. Vi kanske egentligen borde prata mer om det här. Ta tjuren vid hornen, ifrågasätta. Mana till förändring. Lättare sagt än gjort... 

Något kan ju vara fel, så vi utreder, funderar, spenderar massor med landstingspengar, testar slutligen medicin mot magkatarr. Det onda försvinner inte, utan att någon är speciellt förvånad. Patienten fortsätter ha besvär, kommer på 15 extra återbesök eller söker en privat läkare som är villig att beställa mer tester för att utesluta ännu fler ovanliga sjukdomar. Kvar står du med som doktor och kliar dig i huvudet.

Det verkar stundtals som om vi inte pratar med varandra i det här landet. Vi har inte tid. Vi har inte tid att prata med våra föräldrar, inte tid att lyssna eller att bli lyssnad på. Vi vet heller inte hur man gör. Vi har inte tid att lära oss att kommunicera, inte tid att lära oss acceptans och kompromiss. Nog är vi lyckade alltid men är vi för det lyckliga? Är inte priset för självförverkligande stundtals lite väl högt?