Var fick jag luft ifrån?
Jag viker ihop inskrivningspappret och avslutar diktatet.
Medicinlistan är kontrollerad, skriven av mig och signerad av handledaren.
Nöjd lägger jag högen med papper i dess låda på expeditionen.
Sedan förväntas jag visst veta något...
- Ska patienten til narkosmottagningen nu?
- Vad händer med patienten efter det?
- Ska hon ha Trombyl imorgon bitti?
- Vem ska operera?
Min impuls blir att svara att jag inget vet.
För det är ju fortfarande så för det allra mesta.
Varför frågar ni mig?
Ser ni inte att jag är inkompetent med alldeles för stor läkarrock?
Ser ni inte den inre kris som era frågor skapar?
Syns det inte på min flackande blick och ansträngda leende?
Jag tar ett djupt andetag.
Jag och handledaren har ju faktiskt gått igenom allt detta för några minuter sedan.
Jag kan ju faktiskt svara.
Jag ska faktiskt svara.
Det är faktiskt till och med tanken.
- Ja, patienten ska till narkosmottagningen.
- Patienten ska åter imorgon klockan 7.
- Trombyl är tillfälligt utsatt.
- Det är min handledare som ska operera.
Vänta här nu ett tag...
Var det jag som just sa det där?
Var det jag som kunde svara?
Skumt var ordet.
Jag blir lika förvånad varje gång jag faktiskt klarar av någonting.
Idag chockade jag mig själv.
Hårt.
Medicinlistan är kontrollerad, skriven av mig och signerad av handledaren.
Nöjd lägger jag högen med papper i dess låda på expeditionen.
Sedan förväntas jag visst veta något...
- Ska patienten til narkosmottagningen nu?
- Vad händer med patienten efter det?
- Ska hon ha Trombyl imorgon bitti?
- Vem ska operera?
Min impuls blir att svara att jag inget vet.
För det är ju fortfarande så för det allra mesta.
Varför frågar ni mig?
Ser ni inte att jag är inkompetent med alldeles för stor läkarrock?
Ser ni inte den inre kris som era frågor skapar?
Syns det inte på min flackande blick och ansträngda leende?
Jag tar ett djupt andetag.
Jag och handledaren har ju faktiskt gått igenom allt detta för några minuter sedan.
Jag kan ju faktiskt svara.
Jag ska faktiskt svara.
Det är faktiskt till och med tanken.
- Ja, patienten ska till narkosmottagningen.
- Patienten ska åter imorgon klockan 7.
- Trombyl är tillfälligt utsatt.
- Det är min handledare som ska operera.
Vänta här nu ett tag...
Var det jag som just sa det där?
Var det jag som kunde svara?
Skumt var ordet.
Jag blir lika förvånad varje gång jag faktiskt klarar av någonting.
Idag chockade jag mig själv.
Hårt.
Beroendeframkallande praktik
Det slutar liksom inte att vara häftigt
Att det bara kan komma ut en ny människa sådär
Det slutar inte att förvåna
hur rofyllt det kan bli,
sådär efteråt, när alla går ut.
När smärtan tar slut
och den oändliga lyckan tar vid.
Det slutar liksom inte att vara fascinerande
att se när det lilla skrynkliga
slår upp ögonen
bajsar
sparkar
skriker
ammar
och skriker igen
Jag och mina gelikar, vi har ynnesten att stå där brevid.
Det går inte att göra annat än att le.
BB är den nya drogen.
Den är starkt beroendeframkallande, by the way.
Att det bara kan komma ut en ny människa sådär
Det slutar inte att förvåna
hur rofyllt det kan bli,
sådär efteråt, när alla går ut.
När smärtan tar slut
och den oändliga lyckan tar vid.
Det slutar liksom inte att vara fascinerande
att se när det lilla skrynkliga
slår upp ögonen
bajsar
sparkar
skriker
ammar
och skriker igen
Jag och mina gelikar, vi har ynnesten att stå där brevid.
Det går inte att göra annat än att le.
BB är den nya drogen.
Den är starkt beroendeframkallande, by the way.
Ett avskilt rum
På sjukhuset finns ett rum som inte gör så värst mycket väsen av sig. Det mest bara finns där, avskilt. Man tänker inte på det, inte så gärna. I rummet finns en bok som vittnar om vad som försigår på andra ställen av sjukhuset. I boken finns vittnesmål om livet, om döden, om önskan om liv, om längtan till det som varit eller det som kommer att bli. Det är stilla böner i olika handstilar, skrivna av människor som kanske inte alls tror. Men det är någonting med rummet och situationen på sjukhuset som får dem att vilja tvivla. Ibland måste man bara skapa en mening i det som inte har en mening. Det tysta rummet får tjäna som ateljé för skapandet.
Det håller ihop sig bättre nu för min egen del. Jag kan till och med misstas vara normal för det allra mesta. Mitt bland livet som kommer ut, mitt bland djupast känslor av lycka och av avgrundssorg kan jag leva med pausen. Det handlar inte om mig. Jag är tacksam över att vara en del av andras liv just nu. Jag är tacksam över att få vara med där livet tar sin början.
Men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag önskar att situationen var en annan. Det går inte en dag utan att jag önskar att han kom tillbaka för att sitta ned en stund i tystnad, så som man sitter brevid någon man älskar. Det går inte en dag utan att jag sörjer mina luftslott, de som jag trodde var våra. Det går inte en dag utan ledsamhet, utan längtan, utan älsk. Det går inte en dag utan att jag förundras över det faktum att jag ibland kan njuta över sådant som förut var fantastiskt.
Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag ändå kan andas.
För det är så ont det gör. Fortfarande. Alltid.
Hoppet att orka leva vidare mitt i askan blir det jag skapar idag. Det är ett underskattat rum, det där avskilda.
Det håller ihop sig bättre nu för min egen del. Jag kan till och med misstas vara normal för det allra mesta. Mitt bland livet som kommer ut, mitt bland djupast känslor av lycka och av avgrundssorg kan jag leva med pausen. Det handlar inte om mig. Jag är tacksam över att vara en del av andras liv just nu. Jag är tacksam över att få vara med där livet tar sin början.
Men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag önskar att situationen var en annan. Det går inte en dag utan att jag önskar att han kom tillbaka för att sitta ned en stund i tystnad, så som man sitter brevid någon man älskar. Det går inte en dag utan att jag sörjer mina luftslott, de som jag trodde var våra. Det går inte en dag utan ledsamhet, utan längtan, utan älsk. Det går inte en dag utan att jag förundras över det faktum att jag ibland kan njuta över sådant som förut var fantastiskt.
Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag ändå kan andas.
För det är så ont det gör. Fortfarande. Alltid.
Hoppet att orka leva vidare mitt i askan blir det jag skapar idag. Det är ett underskattat rum, det där avskilda.
Ihågkommen
Det var inte vad jag hade förväntat mig.
Faktum är att jag hade tyckt att patienten var ganska jobbig, hemskt men sant. Damen hade alla fel och sjukdomar, nerifrån lilltån till nacken, ut i tumnageln och tillbaka igen. Jag hade låtit henne prata, prata, prata. Jag hade inte så mycket att säga, inte min handledare heller. Inte sjuk, inte kroppsligen. Domen blev inga piller. Åtgärden endast ett återbesök till samma gamla vårdcentral där hon varit så många gånger förut. Under solen intet nytt. Jag trodde att hon blev besviken.
Men jag fick förmånen att också komma tillbaka till samma gamla vårdcentral. Där väntade ett tackkort med kattungar och små rosor på till min handledare och "hennes snälla kandidat" och jag blev med ens ganska paff. Sedan kände jag mig som världens gris som hade tyckt att hon var jobbig. En tankeställare, javisst. En läxa att lära. Det gick att göra rätt. Vi hade inte samma mål, jag och patienten. Det jag tyckte var otillräckligt kanske inte var det , trots allt? Ibland kanske det räcker med att bara finnas?
Det finns något hoppfullt i det, helt klart.
Faktum är att jag hade tyckt att patienten var ganska jobbig, hemskt men sant. Damen hade alla fel och sjukdomar, nerifrån lilltån till nacken, ut i tumnageln och tillbaka igen. Jag hade låtit henne prata, prata, prata. Jag hade inte så mycket att säga, inte min handledare heller. Inte sjuk, inte kroppsligen. Domen blev inga piller. Åtgärden endast ett återbesök till samma gamla vårdcentral där hon varit så många gånger förut. Under solen intet nytt. Jag trodde att hon blev besviken.
Men jag fick förmånen att också komma tillbaka till samma gamla vårdcentral. Där väntade ett tackkort med kattungar och små rosor på till min handledare och "hennes snälla kandidat" och jag blev med ens ganska paff. Sedan kände jag mig som världens gris som hade tyckt att hon var jobbig. En tankeställare, javisst. En läxa att lära. Det gick att göra rätt. Vi hade inte samma mål, jag och patienten. Det jag tyckte var otillräckligt kanske inte var det , trots allt? Ibland kanske det räcker med att bara finnas?
Det finns något hoppfullt i det, helt klart.
När ett litet hjärta inte slår
Det skulle ju bli så bra det där. Allt var förberett för inskrivningen på mödravården, graviditetsböckerna inköpta och mammasortimentet på H&M provat och granskat i sömmarna. Det skulle bli bebis framåt året efter lång väntan. Hon var äntligen på väg.
Det var bara det där läkarbesöket då. En liten extra koll bara, för att liksom inse hur verkligt det var. Kanske inte riktigt nödvändigt, men vem orkar egentligen vänta tills vecka 18? Glad i hågen skuttar hon in på mottagningen och jag tar emot tillsammans med min handledare. Förväntan ligger i luften och hennes glädje är så påtaglig att den går att ta på och forma till små hjärtan.
En liten extra koll bara.
Ultraljud ska verifiera graviditeten
Äntligen
Och vi kollar
Kollar igen
vi kollar en tredje gång
har vi misstagit oss?
har vi fel?
Aldrig har man väl hoppats på att ha fel mer innerligt än såhär.
-Har du din man i närheten?
Det lilla hjärtat därinne slår inte.
Det lilla därinne är alltför litet för tiden.
Detta är den bistra verkligheten
och om detta måste vi berätta
Någonting dör där inne inom loppet av en nanosekund. Det är drömmar och luftslott, semestrar , barnrum och barnvagnar. Det är angenäma namnproblem, profylaxkurser, öppna förskolan. Det är drömmar om att se det lilla växa upp och bli någonting stort. Det är drömmar om kusiner som leker på sommarstället. Det är drömmar om att få uppleva de där vaknätterna som alla pratar om. Det är drömmar om det fantastiska. Om urkrafter.
Alla de drömmarna går i tusen miljarder små bitar där på mottagningen.
Idag var ingen rolig dag.
Det var bara det där läkarbesöket då. En liten extra koll bara, för att liksom inse hur verkligt det var. Kanske inte riktigt nödvändigt, men vem orkar egentligen vänta tills vecka 18? Glad i hågen skuttar hon in på mottagningen och jag tar emot tillsammans med min handledare. Förväntan ligger i luften och hennes glädje är så påtaglig att den går att ta på och forma till små hjärtan.
En liten extra koll bara.
Ultraljud ska verifiera graviditeten
Äntligen
Och vi kollar
Kollar igen
vi kollar en tredje gång
har vi misstagit oss?
har vi fel?
Aldrig har man väl hoppats på att ha fel mer innerligt än såhär.
-Har du din man i närheten?
Det lilla hjärtat därinne slår inte.
Det lilla därinne är alltför litet för tiden.
Detta är den bistra verkligheten
och om detta måste vi berätta
Någonting dör där inne inom loppet av en nanosekund. Det är drömmar och luftslott, semestrar , barnrum och barnvagnar. Det är angenäma namnproblem, profylaxkurser, öppna förskolan. Det är drömmar om att se det lilla växa upp och bli någonting stort. Det är drömmar om kusiner som leker på sommarstället. Det är drömmar om att få uppleva de där vaknätterna som alla pratar om. Det är drömmar om det fantastiska. Om urkrafter.
Alla de drömmarna går i tusen miljarder små bitar där på mottagningen.
Idag var ingen rolig dag.
Ut ur hålet på magen
Ingen kommer in genom dörren. Ingen går ut genom dörren. Men ett snitt och lite drag senare är vi ändå ytterligare en människa därinne i operationssalen. Den lite stressade stämningen blir snart någonting annat. Något har hänt. Något alldeles fantastiskt. Något alldeles speciellt. Ur hålet på magen hämtas nämligen en helt liten perfekt människa. Den lilla perfekta människan torkas snart av för att läggas hos sina överlyckliga föräldrar.
Man kan undra vad du, lilla perfekta människa, tycker. Det måste nog vara bra konstigt för dig ändå. Du skriker till. Vi hurrar. Det måste vara ett skrämmande miljöombyte för dig, från den från mörka, mjuka, varma livmodersbassängen till det obarmhärtiga skenet från operationslampan och opsalens (av anestesipersonalens ökända) kyla, för att inte tala om de konstiga marsianklädda människorna som tar emot dig.
Perfekta glädjetårar rinner ner från dina föräldrarnas kinder,
perfekta glädjeord och beundran kommer från deras läppar.
Tänk att du blev en sån liten perfekt människa.
Tänk att det är möjligt.
Tänk vilken glädje du är.
Och mitt i allt det här står jag
Jag fick vara med
Det är en ynnest bara det
För det vill jag bara säga tack
Jag hoppas att du får ett alldeles underbart liv, lilla gossebarn.
Du är hjärtligt välkommen.
Man kan undra vad du, lilla perfekta människa, tycker. Det måste nog vara bra konstigt för dig ändå. Du skriker till. Vi hurrar. Det måste vara ett skrämmande miljöombyte för dig, från den från mörka, mjuka, varma livmodersbassängen till det obarmhärtiga skenet från operationslampan och opsalens (av anestesipersonalens ökända) kyla, för att inte tala om de konstiga marsianklädda människorna som tar emot dig.
Perfekta glädjetårar rinner ner från dina föräldrarnas kinder,
perfekta glädjeord och beundran kommer från deras läppar.
Tänk att du blev en sån liten perfekt människa.
Tänk att det är möjligt.
Tänk vilken glädje du är.
Och mitt i allt det här står jag
Jag fick vara med
Det är en ynnest bara det
För det vill jag bara säga tack
Jag hoppas att du får ett alldeles underbart liv, lilla gossebarn.
Du är hjärtligt välkommen.
I en petriskål i sköljen
En trappa upp kommer kvinnor som inte kan, inte just nu. Det finns många anledningar. Besluten är svåra men ibland oundvikliga, jag inser det. Under operationslampornas sken avslutas graviditeten, det som kanske skulle bli. Nu blev det inte så.
Jag följer efter min handledare. Vår uppgift är att se till att allting som ska komma ut har kommit ut. Där i sköljen, i lysrörsskenet på den rostfria diskbänken, ligger en petriskål täckt med en duk. Där ligger det som kunde ha blivit, naket och helt. Tydligt. Verkligt. Komplett. Livsdugligt, hade det bara varit för några ynka veckor. Ett litet pojkfoster.
Det är inte min ensak, jag inser det. Jag har inte hela bilden. Det är lätt för mig att tycka och döma, som inte är där själv. Det är lätt för mig att moralisera och peka med hela handen när det inte är min vardag som kommer att påverkas. Det är lätt när man står utanför.
Därför är det inte jag som väljer.
Därför måste det få vara upp till var och en.
Därför gör jag och min handledare det vi är tvugna till, enligt lag.
Den lilla moderkakan är hel
Fosterhinnorna hela
Fostret helt
Protokollet snabbt ifyllt
Vi släcker lampan i sköljen och går ut därifrån.
- Man vänjer sig aldrig, suckar min handledare
Hon sätter sig ner på en stol, sätter in protokollet i en pärm
Hon hämtar andan.
Jag med.
Så ringer sökaren. En våning ner föds den som fick vänta några veckor. De nyblivna föräldrarna kunde aldrig vara lyckligare, trots att allt inte är ordnat än, trots de frågetecken som finns. En ny säng väntar den lille pojken därhemma. Oväntad, men det går ändå. Sådant är livet.
Så går en jour på kvinnokliniken.
Det är tvära kast.
Jag följer efter min handledare. Vår uppgift är att se till att allting som ska komma ut har kommit ut. Där i sköljen, i lysrörsskenet på den rostfria diskbänken, ligger en petriskål täckt med en duk. Där ligger det som kunde ha blivit, naket och helt. Tydligt. Verkligt. Komplett. Livsdugligt, hade det bara varit för några ynka veckor. Ett litet pojkfoster.
Det är inte min ensak, jag inser det. Jag har inte hela bilden. Det är lätt för mig att tycka och döma, som inte är där själv. Det är lätt för mig att moralisera och peka med hela handen när det inte är min vardag som kommer att påverkas. Det är lätt när man står utanför.
Därför är det inte jag som väljer.
Därför måste det få vara upp till var och en.
Därför gör jag och min handledare det vi är tvugna till, enligt lag.
Den lilla moderkakan är hel
Fosterhinnorna hela
Fostret helt
Protokollet snabbt ifyllt
Vi släcker lampan i sköljen och går ut därifrån.
- Man vänjer sig aldrig, suckar min handledare
Hon sätter sig ner på en stol, sätter in protokollet i en pärm
Hon hämtar andan.
Jag med.
Så ringer sökaren. En våning ner föds den som fick vänta några veckor. De nyblivna föräldrarna kunde aldrig vara lyckligare, trots att allt inte är ordnat än, trots de frågetecken som finns. En ny säng väntar den lille pojken därhemma. Oväntad, men det går ändå. Sådant är livet.
Så går en jour på kvinnokliniken.
Det är tvära kast.
