Nyläkare i exil

Det stora universitetet är stolt över sin forskning. Det stora universitetet vill inget hellre än att alla deras studenter deltar i olika forskningsprojekt av olika slag. Det stora universitetet vill implementera mer forskning i det nya läkarprogrammet. En hel termin faktiskt. Det är viktigt att forska, viktigt att vara med och dra den stora vårdapparaten framåt. Det är en fin vison det där. Med betoning på vision.

Utförandet däremot är en helt annan sak. Alla läkarstudenter vid det stora universitetet ska enligt den gamla programplanen skriva ett projektarbete. Det är en bra idé. Synd bara att ingen vill ta ansvar för att studenterna får vettiga förutsättningar för att klara av detta. Synd att visionen inte ens når upp till någon slags miniminivå som att garantera handledare till någon som tar sina första stapplande vetenskapliga steg. Synd bara att visionen om att studenterna ska "forska" på grund av en otymplig byråkrati och noll kvalitetssäkring snarare resulterar i en fullkomlig slakt av all gnutta forskningsintresse. Riktigt fantastiskt tråkigt, faktiskt.

Jag känner mig oerhört naiv. Jag borde ha förstått, när jag satt där på informationsmöte förra terminen. Jag ställde en fråga, den borde varit enkel. O du stora universitet, hur ska jag kunna hitta en handledare? Hur ska jag hitta en handledare som lever upp till dina krav "minst doktorerat, helst docent men allra helst professor"? Var ska jag hitta en handledare som är så viktig men ändå pigg på att handleda en liten fjuttig läkarstudent på termin sju som inte kan så mycket alls? Vem vill lära knyttet att läsa vetenskapliga artiklar? Vem vill verkställa det stora universitetets fina vision?

Jag fick aldrig svar på min fråga. En annan student reste sig upp och undrade hur jag kunde vara så dum - att hitta en handledare skulle ju vara den enklaste sak i världen - så fort man visar sitt ansikte på kliniken så erbjuds man ett projekt. Jag vet inte vilken värld den personen lever i. Antingen är det så att jag utstrålar en fantastisk dumhet som avskräcker vem som helst från att handleda mig eller så är det så att det inte riktigt fungerar så som studenten sa. Den på pappret ansvariga för projektdelen av utbildningen lät i alla fall studentens kommentar bli svar på min fråga och gick vidare. Kvar var jag, inte ett dugg klokare.

Jag gjorde mitt bästa. Jag kontaktade några föreläsare. Jag fick napp till slut, jag fick min projektplan godkänd. Bra, tänkte jag. Det var tills det var dags för projektet att starta och det visade sig att min handledare knappast ens kunde ha läst igenom projektplanen jag mödosamt skrivit ihop, eftersom det visade sig att förutsättningar för projektet egentligen helt saknades. Ytterligare en otrevlig överraskning var att handledaren inte alls hade tid för mig. Så här är jag nu, utan fungerande projektplan och utan handledning. Allting verkar bra på pappret, det stora universitetet kan glädja sig åt att jag fyller upp deras projektstatistik. Vad som sedan faktiskt blir gjort är en helt annan sak.

En sak är i alla fall säker. För varje hjälp-mig-snälla-mail jag skriver växer skräcken för att göra nya "vetenskapliga projekt". För varje jaså-svar ökar min desperation. För varje dag ökar besvikelsen på det stora universitetet. Forskningsintresset är just nu både filéat, mörat och färdigt för stekning. Tack, du stora universitet...

Patienten inne på rummet har ont. Denna dag är det armarna som är värst, en brännande känsla som tusen nålar fast värre. Fast det förstås, när patienten tänker efter så gör det ont i magen också. Igår mådde patienten lite illa. Och huvudet, det värker. På halsen finns utslag som kliar. På insidan av benet ett litet födelsemärke som oroar. Vid närmare eftertanke värker det i benen också. Inte lika mycket som igår, men ändå.

Det är inte första gången som denna patient söker vård. Journalen skulle i pappersform lätt kunna fylla ett bibliotek. Nu sitter patienten framför en kandidat och hoppas att någon ska lyssna. Patienten vill bli hjälpt, vill ha någon medicin som fungerar den här gången. Doktorerna vill inget hellre än att ge denna medicin.

Problemet är att den här medicinen inte finns. Patienten har redan testat det mesta läkemedelsföretagen har att erbjuda. Patienten har redan träffat specialister för både det ena och det andra. Inget fel, lyder domen. I alla fall inte kroppsligen och patienten skickas vidare i den eviga vårdspiralen. Någonstans står patienten kvar osedd. Ett antal doktorer känner sig misslyckade.

Åh, vad jag vill kunna svinga mitt stetoskop, trolla lite, göra allt bra igen. Men det kan jag ju inte. Jag lyssnar, fyller pappret framför mig med anteckningar, försöker hänga med i turerna kring patientens tidigare vårdkontakter, försöker förstå vad det är som stör mest just nu. Inser med ens att det inte finns så mycket att göra. Patienten skickas hem med alvedon. Inte sjuk, inte kroppsligen. Ingen är nöjd.

Det kan bli tokigt när den ambitiösa blivande doktorn eller färdiga doktorn som sällan låter sig vara sjuk, sällan vill erkänna att man känner sig svag möter någon som känner sig svag och sjuk mest hela tiden trots att blodvärden och undersökningar talar för något annat. Det är tyvärr lätt att bli irriterad. Vi, allra minst jag förstår inte, trots de bästa av intentioner. Förstår inte varför det gör ont. Patienten blir irriterad, irriterad över att aldrig bli sedd, irriterad därför att ingenting hjälper. Doktorn blir irriterad för att patienten är irriterad, irriterad över att inte kunna hjälpa.

Den här patienten är en utmaning.

Att skriva arbete skulle kunna vara fantastiskt kul. Jag gillar att skriva och det ska bli fantastiskt kul att få fördjupa sig i ett område. Men...

Det snöblaskar ute och trots att klockan bara är strax efter fyra har mörkret redan börjat sänka sig därutanför. Artikelhögen är svårläst och jag får inte tag i min handledare. Tankarna vandrar iväg... Jag borde boka in lite arbetspass. Orkar inte. Jag har ett seminarium eller tre att förbereda när jag helst av allt vill lägga mig framför tvn och förbanna novembermånaden hårt och länge. Orkar inte. Det värsta är att det inte är synd om mig. I-landsprobem säger du. Jag kan inte annat än att hålla med.

Att skriva arbete är kul men min startsträcka är enorm. Till en början ställer jag till det för mig själv och drabbas av en egenorsakad paralyserande prestationsångest. Tangenterna och datorn är framför mig, ett blankt dokument kallat disposition. Brevid dem pappret från min pluggchokladkaka. Du vet, den där jag unnade mig för att jag skulle vara så duktig. 545 riktigt onödiga kcal senare är fortfarande ingenting gjort. Efter 545 riktigt onödiga kcal är allt jag presterat ett skräpmonument över min fenomenala läs- och skrivkramp. Nu börjar jag bli riktigt patetisk. Kanske dags att gå och koka sig en kopp te? Ta en paus?

Det stora universitetet har antagit en student med ett minst sagt mörkt förflutet till läkarutbildningen. Diskussionerna har varit vilda på universitetets fikaraster och i tidningarna huruvida man är lämplig som läkare om man begått en sådan fruktansvärd handling. Kan omgivningen någonsin förlåta? Är det verkligen möjligt att sona ett sådant brott? Förtjänar man någonsin att gå vidare, att få lägga något sådant bakom sig?

Socialministern och läkarförbundets ordförande är upprörda. Kursarna likaså. Jag tycker väl inte heller att det egentligen är speciellt lämpligt. Detta blir onekligen i mina ögon ett provocerande bevis på rättvisebrist i världen. Mördaren kan gå vidare i livet, börja sin drömutbildning när de anhöriga till offret tvingas leva med sorg resten av sina liv. För dem finns det inget som heter att gå vidare. För dem handlar det om att lära sig leva med en ny tom verklighet.

Men å andra sidan... vad vill vi ha för något samhälle? Är det inte någonstans lite fint att kunna gå vidare, att förlåta? Står det inte egentligen för en ganska trevlig människosyn? Vad är alternativet? Ska vi börja tillämpa dödsstraff igen? Ska före detta mördare stängas in i ett eget litet samhälle och aldrig någonsin mer bli fullvärdiga människor? Är det vad vi vill? Förhindrar vi nya brott på det sättet?

Det blir lite svårt att hålla isär känslor och förnuft i denna situation. Jag tycker att det känns fel och fruktansvärt orättvist mot alla de som drabbades av Mördarens brott och mot alla de hundratals personer som kämpar för att komma in på läkarlinjen som aldrig har gjort en så ojämförligt grotesk handling. Jag skulle känna mig dålig till mods om jag visste att min behandlade läkare någongång varit kapabel till att döda en annan människa. Jag tycker att det känns fel att någon patient ska behöva utsättas för detta.

Samtidigt vill jag vara förlåtande. Jag vill tro på att människor med en vidrig människosyn kan förändras till det bättre. Jag vill inte tro på elaka och hemska människor. Jag vill tro på att männsikor kan göra elaka och hemska saker. Det jobbiga med denna människosyn är att den innebär att alla människor inkusive du, jag och min älskade mamma är kapabla att utföra hemska handlingar. Vi måste bara hamna i fel miljö, omge oss med fel personer och på så sätt få fel värderingar. Vi kan inte längre sätta oss själva högst upp på en pidestal och tro att vi inte under några omständigheter skulle kunnat hamna i Mördarens situation. Jag och många av mina kursare tvingas leva med att vi blev antagna på samma sätt som en Mördare. Vi tvingas acceptera att det finns inget vi eller dom, onda eller goda. Vi tvingas acceptera att Det finns bara människor och vi tvingas acceptera att du som människa måste tvinga dig själv att ständigt att ifrågasätta dina värderingar och andras. Det är uppenbarligen lätt att hamna snett annars. Plötsligt är man inte så stor längre och det känns riktigt läskigt.

Mördaren har bestämt sig för att rädda liv istället för att döda människor. So far so good. Det kommer bli en lång resa. Förutom att tacklas med socialminister, socialstyrelse, läkarförbund, patientföreningar, dagstidningar, skvallerpress och inte minst kursare och framtida kollegor som ifrågasätter huruvida en Mördare har något existensberättigande på läkarprogrammet måste Mördaren leva med det Mördaren har gjort resten av sitt liv. Mördaren kommer stå på akuten och göra aHLR på en patient så fort det finns minsta lilla hopp om att rädda liv och kanske fråga sig själv varför han tog livet av en fullt frisk människa utan hjärtstopp. Mördaren kommer möta människor i kris och Mördaren kommer att få se med egna ögon det lidande som han orsakade för sitt offers anhöriga. Det måste ju ändå vara ett öde värre än all tortyr förutsatt att Mördaren har ett samvete. Så kanske finns det lite rättvisa i världen ändå?

Jag hatar att göra fel och har så alltid gjort. Jag kunde vara irriterad i veckor efter prov som inte hade gått bra. De där nesliga felen var och är bland det värsta i världen någonstans kort efter ond bråd sjukdom, olycka eller död. Vad bra då att jag valt en karriär där felen inte spelar så stor roll. Inte. Hur tänkte jag egentligen?

Början av infektionskursen jag läser nu har haft ett genomgående tema av läkarmisstag. Läkare som inte inser att patienten var sjuk i sepsis och patienten dog. Läkare som skriver ut så mycket antibiotika att vi inte längre kan behandla de som är riktigt sjuka. Våra föreläsare försöker få oss att inte göra samma misstag. Jag och många med mig är vettskrämda och lite uppgivna. Den jobbiga insikten är ju att de läkare som gör sådana misstag inte är inkompententa idioter som du kan bortse ifrån. Den doktorn kan vara någon som du respekterar högt, någon av dina vänner eller ve och fasa, du själv.

Fem och ett halvt års utbildning kändes så långt då när man började. Med dryga två år kvar känns det som ingenting. Jag trodde jag skulle kunna mer. Jag struntar numera högaktningsfullt i om det blir fel på en tenta. Det som är riktigt läskigt är verkligheten, det faktum är att ett misstag sker så lätt och att DÅ är det på riktigt. Felet finns inte längre bara på ett papper som du kan lägga undan eller bränna om du känner för det. En tanke åt fel håll, en felbedömning och sen kan det vara kört. Patienten blir sjukare eller dör och kvar står du eller din kollega och hatar ert jobb.

Hur gör man då för att våga gå till jobbet när insatsen är så hög? Hur lär man sig leva med ansvaret över svårt sjuka människor? Hur ska man förhålla sig till det? Hur gör man när det blir fel trots att man gjort precis som man borde? Hur lär man sig leva med misstag man gjort? Hur kan man prata om sådant här med varandra? Kommer jag att klara av det? Får jag säga så utan att du tror att jag har valt fel utbildning och att jag kommer bli en fruktansvärd doktor?