Nyläkare i exil

- Ni kan skatta er lyckliga, ni kandidater.

Allvarligt talat tyckte jag att den gynekolog som fällde denna kommentar till mig i bistraste februarimörket var dum i huvudet. Jag tyckte att hon var insiktslös. Jag klagade över att hon måste ha tappat alla minnen av hur det var att vara kandidat och ny doktor. Alltid fel, alltid i vägen, aldrig duglig, aldrig accepterad, fattig, trött, alltid en disktrasa som universitetet kastar mellan olika kliniker i en faslig takt - skatta mig lycklig???
 
Man ibland har sådana där stunder ibland som man vet att man kommer att se tillbaka på med värme. Sådana där stunder som när man närmar sig 40-årskrisen kommer att se tillbaka på och idyllisera. Sådana stunder som gör att jag kanske kan acceptera gynekologens kommentar. För i min ungdoms dagar fick jag ligga i solen med de nyblivna kollegorna. I solen, i gräset, tillsammans på lånade filtar. Den där första sommaren som underläkare. Med barfota fötter utanför kollektivet, pepsi max, glass och trötthet sådär som man känner när man utmanas. Nytt jobb, nytt liv och hela livet framför mig. Inga val är gjorda, ingenting är försent. Det egocentriska världbilden när den är som bäst. Den där bilden av ungdom, naivitet, okrossbarhet. Den där rosenskimrande overkliga romantiska. Den bild som är lite för bra för att vara sann. Det är en bild som måste få finnas för att stå ut med det där andra läskiga som vi har framför oss i form av ensamma nattjourer, sjuka patiener och nya situationer. Vi vet ju om det.

Men det hindrar ju inte. Än skiner solen. Än är sommaren ung. Det kommer inte vara för evigt. Men nu är det så. För den närmsta framtiden är det kollektivet och det lilla sjukhuset som gäller. I mitt huvud ramar jag in bilden och sparar den. Inramningen gömmer allt det där andra som jag inte vill tänka på. Detta  tills en kandidat någon dag knackar mig på axeln och påminner mig om vad som finns där bakom ramen när jag alldeles tappat bort mig i drömmar.