Nyläkare i exil

Klockan är sent på natten och i korridoren utanför ligger spritdoften tung och lätt antändbar. Och kräk. Det luktar jord. Och svett. Klockan sent är man inte så fräsch längre. Sminket har hamnat på en ända och kläderna är smutsiga. Kockan sent är det efterfest på akuten för de som drack för mycket, för de som drack för mycket och muckade gräl med fel personer och för de som drack för mycket och tappade balansen.

Det vill säga ett riktigt paradis för den som vill sy ett stygn eller två eller sexton... Jag har sett en parad av skador du kan skapa i ansiktet och skalpen med hjälp av en glasflaska eller en stentrappa. På akuten är det bara jag som är förvånad. De andra har ju sett det förr. Vissa patienter tycks komma igen och igen och... du fattar vinken.

Jag läser remissen överst i högen och loggar in tillsammans med min handledare. Etyliker. Ont. Varit här förr. Rum AQ. Ok. Jag förbereder mig. Efter några timmar denna kväll har jag fattat vinken. Det här blir inte någon vidare anamnes att tala om. Är jag lyckligt lottad kommer patienten ihåg på ett ungefär var han var när han skadade sig och om han föll framåt eller bakåt. Jag förväntar mig en barsk otrevlig man som mest vill bli av med mig och fortsätta sova. Det var ju ändå bara dumpoliserna som ville att han skulle komma hit till att börja med.

Men där sitter han. Avmagrad, uppkrupen på en bår, ynklig. Rättframt berättar han för mig om sina misslyckanden, sina försök att bli nykter. Hur han gång på gång, trots läkemedel,trots kontakt med socialen aldrig lyckas. Jag vet att jag är sjuk säger han. Jag vet att jag är misslyckad. Och nu har jag ingen lägenhet längre heller. Han tittar upp på mig med sina spritdimmiga ögon. Sen måste han lägga sig ner igen, yrseln blir för svår. Så säger han: men idag har jag i alla fall druckit en mindre starköl än vad jag brukar. Det gäller att vara glad för det lilla.

Han har etsat sig fast på mina näthinnor. Så glad för en remiss till avgiftning, samtidigt så uppgiven. Det gäller att hon inte är där, säger han. Är det hon som är läkare, så går jag. Det är som att hon förväntar sig att jag ska misslyckas. Och det gör hon ju i och för sig rätt i. De ska akta sig de där ungarna därute säger han och pekar mot dörren. De borde få se mig, som ett skräckexempel.

Tröttheten börjar komma över mig nu. Jag sitter med diktafonen i hand och smyggråter. Så sorgligt att insikter kommer så sent. Så sorgligt att insikten kommer först när alla andra har gett upp, när cynikerna får rätt. Insikten om mina egna tankar kring hans remiss bränner. Jag skäms. Och blir lite yr av spritångorna utanför.

Ok, om du vill fortsätta att tycka om mig ska du nog sluta att läsa här.

Dagens nyhet på självkännedomsfronten är att jag är en elak människa. Jag sitter på akuten och hoppas att någon ska komma in med ett sår som ska sys. Eller så vill jag träffa en patient med ett rejält bukstatus. Någon att klämma på, någon som jag kan föreslå en handläggning för. Åhhhh! Kom igen!

Möjligtvis lite ömt där i magen? Hoppfullt tittar jag på min handledare. En buköversiktsröntgen? Blink, blink. Handledaren håller inte med. Det fanns ingenting uppseendeväckande i anamnes och status, tycker handledaren. Patienten får gå hem. Utan åtgärd. Buhu.

Ok. Jag vet att jag borde vara glad nu. Patienterna ä friska, allt är bra. Men det känns som om jag inte lär mig någonting. Jag är fast i det dikterings- och administrationshelvete som man lämnas med när patienten har gått hem. Nattpass på akuten är inte som på tv. Den stora utmaningen ligger i att lugna de som ska lugnas och samtidigt hitta den där enda allvarliga åkomman i den enorma högen av diagnos: oro. Den stora utmaningen ligger i att bemöta patienterna med respekt, att se patienterna och bekräfta dem trots att jag är en elak människa som helst vill hitta någon att sy i. Suck...

Jag sätter mitt hopp till fylleslagsmål kommande lönehelg. Jag ska vara nykter. På akuten. Med nål och tråd. Hehe...

Efter uppropet idag känns det som om jag kommer att gilla den här kursen. Det känns riktigt bra! Jag säger det här faktiskt helt utan ironi. Jag ger gladeligen upp en stor del av min fritid om det ens är hälften så kul som det verkar. Kirurgen here I come!

På ytan så ser ju allting så bra ut. Men jag klättrar på väggarna! Idag har jag åstadkommit sammanlagt noll och ingenting. Ingenting av det jag skulle ha läst är läst, inget av de mail jag skulle ha skrivit är skrivna. Inte ens har jag planerat semester. Det är mycket nu, mitt bland all rastlöshet. Många känslor att ta itu med, om livet, relationerna, utbildningen och jobbet. Det gäller att försöka må bra igen, blicka framåt istället för att gräma sig över allt som inte känns bra. Att inte oroa sig för mycket. Att känna att man duger någonting till, trots handledare som är otrevliga i telefon, trots alla gånger inte helt okomplicerade förhållanden med människor man älskar.

Äntligen, äntligen, äntligen! Jag börjar se ljuset i tunneln. Även om projektarbetet nu mest liknar något som bör få ett pris för projektplan och projektgenomförande som aldrig ska upprepas, det finns där! Det finns ett word-dokument med ett dåligt projekt som det står mitt namn på. Förhoppningsvis får jag ett tröst-G för att handledaren inte orkar läsa det och sedan ska jag ägna mig åt ritualisk bränning av detta ångestprojekt. Som sagt var: äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!

Nu väntar kirurgen på måndag. Jag sitter och dreglar över den kurslitteratur som kommer att gräva djupa hål i min januariplånbok. Jag kan inte börja och beskriva hur skönt det ska bli att komma in i lite fasta rutiner igen, att ha folk omkring sig, någon att fråga när man inte förstår, någon att ha tentaångest tillsammans med. Å kirurgen, det känns bra. Jag är laddad.