Nyläkare i exil

Det var en gång en meningslös död
Det var en gång en sorg som aldrig kommer att försvinna
Utan förklaring
Utan nåd
Det var en gång när någon blev saknad

Det var en gång då de anhöriga fattade ett beslut
Det var en gång en gåva
En gåva med förklaring
En gåva av nåd
Det var en gång i ett hav av bottenlöst nattsvart

För det var en gång ett hjärtsjukt barn
För det var en gång en metabol sjukdom och en trasig lever
För det var en gång ett liv i dialys
Så kommer så ett nytt liv
Så kommer en livboj
För det var en gång som de kunde räddas

I nattens mörker under operationslampans sken får jag bevittna äkta mänsklig godhet.

Det kommer över mig ibland. Bortom slit, fulla akutliggare, otillräcklighet, resursbrist, landstingsadministration; den finns där ändå. Insikten. Den finns när man stannar lite extra; bara för att kolla, den finns när handledarens evigt entusiastiska ögon när han förklarar den där operationen. Den finns när man ibland lyckas att möta människor så att människorna är mötta. Kanske inte botade, men ändå, sedda.

Så finns det ju det där lilla extra man får vara med om ibland. Som när vintersolen strilar in genom fönstret, silas genom ett blomsterhav med hälsningar till den älskade lilla exsjuklingen i sängen inunder, som att den visste. Vi har glada besked att ge, dagen före julafton.

- Det ser bra ut, det har verkligen gått över förväntan
- Så det kanske blir permission innan nyår?
- Vi undrade mera om du kanske ville se Kalle Anka med de andra därhemma?

Den lilla exsjuklingen har varit med om en del. Nålstick, mediciner, sövning, sova borta, blod, tårar, slangar, mera tårar, mera blod. Han har sett det mesta. Upplevt sjukhusets meny av obehagligheter på första parkett. Han har tvingat lära sig att livet inte är rättvist alldeles för tidigt. Han funderar ett slag på den nya informationen.

- Pappa, får jag julmust också?

Pappan tittar på oss. Ber om råd. Väntar på dom som så många gånger förut. Vet att besvikelse är något man måste hantera och resa sig ur. Vet att sjukdom inte visar nåd. Vet att livet inte är rättvist.

- Det är klart du ska ha julmust!

Så sprider sig den där julglädjen som bara kan finnas när du inte varit säker på om det skulle bli någon riktig jul eller inte, den som bara finns när du vet att uppskatta den. Hos oss som står brevid så sprider sig tacksamheten över att kunna ge glada besked. Det är tacksamhet som bara kan finnas när du vet att det inte är någon självklarhet. Det är lättnaden över att kunna prata om julmust istället för mer provtagning, att kunna ordinera prinskorv och köttbullar istället för mer mediciner. Det är då det kommer över mig.

Det är sista gången jag tvättar som läkarstudent. Ett mindre glamoröst av alla de sista innan punkt punkt punkt, men men, med mindre än en månad till examen och en månad till flytt är det dags att börja planera och möta verkligheten. Verkligheten i detta fall är allt skräp man samlat på sig när man bott länge på ett ställe. Det är en dammig verklighet med kläder som inte passar längre, väskor som är omoderna, utslitna skor som visst skulle vara bra att ha någon gång, tidningar, urklipp, minnen för framtiden. Jag tänker vara skoningslös, släng, slängas, eller slängdes.

Men det tar tid att slänga saker, likväl som det tar tid att gå vidare i livet och bli den person som alla redan tror att man är. Jag hittade mitt antagningsbesked till utbildningen i en papperssamlare undangömd i garderoben. Det var lycka på ett A4, det. Det är lyckan som jag aldrig kommer att glömma, lättnad man sällan får uppleva, stolthet man sällan känner. Jag ser mig själv hoppandes framför hallspegeln, nästan orimligt finurlig, ropandes, glad. Det känns faktiskt som en evighet sen den där dagen.

Jag hoppas att hon som var jag då hade varit stolt och jag hoppas att hon tycker att det var värt det. För jag behöver henne nu, jag behöver hennes optimism oh hennes vilja när tvättberget känns enormt, pappershögarna oändliga och examen känns allt annat än rolig. Jag behöver hennes peptalk. Ok?

Jag har börjat läkarutbildningens sista kurs. Har nog inte fattat det än. Sista, sista, sista för att sen få en massa första, första, första. Jag känner mig som en skiva på repeat.

-Det har gått så vansinnigt fort!

Bostadsletandet går sådär. Körkortsplanerna lika så. Jag är alltför upptagen med att ignorera stundande faktum; hallå, jag pluggar ju fortfarande! (Eller, tja, i alla fall när jag inte förbereder examensfest eller slösurfar på internet) I helgen tänkte jag fira traditionell Lucia. Sista studentLucia i staden. Jag tänker festa hela natten. Så det så.

2 mm ovanför saxen går kärlet som försörjer en stor del av buken med blod. Dissektionen fortgår, tumören sitter fast och nappar i ett annat större kärl. Det gäller att klargöra anatomin för att kunna dela, ta bort och med stor möda sedan sy ihop små strukturer igen med tråd som nästan inte syns för blotta ögat. Det råder tystnad i salen, spänningen påtaglig. Det får inte gå fel nu. Alla vet det. Samtidigt går det inte att göra det här på något annat sätt. För att patienten där på bordet ska ha en chans måste tumören bort, annars blir det död i alla fall. Tumören skärs av och kärlet ska sys ihop när en del av kärlsuturen inte håller och det stora kärlet börjar spotta ut blod som snabbt täcker över kirurgens synfält.

Det råder genast febril aktivitet på operationssalen; fram med sug, kärlklämmor, varsko narkosen, blodtransfusion, vätska, plasma, läkemedel, tystnad, koncentration. Livet hänger på en tråd ibland, bokstavligen. Därefter ligger det i händerna på kirurgen. Visst är resten av teamet otroligt viktiga, men faktum kvarstår att i den situationen, när ett stort kärl står och läcker blod i ett fasansfullt tempo är det ingenting annat än kirurgens kyla och professionalism som långsiktigt kan rädda patientens liv. Det måste vara ett brutalt ansvar.

Jag undrar vad som händer i kirurgens huvud när det händer. Hursomhelst, trots blod, stress, och en enorm press lyckas kirurgen hitta läckan och kan därefter sy ihop kärlet med tråden som nästan inte syns. Totalt fokus. Här och nu. Kärlet blir helt och operationen fortgår. Kirurgisk bungyjumping. Man måste älska adrenalinet. Skulle jag klara det? Skulle jag vilja det?