Nyläkare i exil

Under ögnen finns ett antal mörka ringar. Jag har inte hunnit laga mat idag heller, inte heller ringa de där samtalen. Tvätten är inte tvättad och seminariet inte förberett. Mitt hem är ett veritabelt bombnedslag där mina dammkaniner har fest dygnet runt och förökar sig kvickare än de bananflugor som har tagit över frukten jag borde ha slängt i förrgår. Imorgon väntar skolan 8-16.30, någon form av examination på fredag och sedan jour snart igen. När jag kommer hem vill jag bara vara ifred med mina egna tankar, försöka smälta sådant som varit. Jag är trött och faktiskt inte alls speciellt rolig. De där påsarna under ögonen finns liksom i hjärnan också på något vis.

Nog är det roligt allt och nog är jag tacksam. Det är bara det att det aldrig är kul när det är dags att betala för allt det roliga. Det är aldrig kul att ställas öga mot öga mot medaljens baksida. Det är aldrig kul att inse vad man inte har. Jag försöker undvika det. Men ibland är det liksom oundvikligt. Ibland måste man ställa den där frågan, är det värt det?

Är det värt ett sprucket förhållande?
Är det värt det att alltid vara den där tråkiga som inte kan?
Är det värt det att alltid behöva vara präktig? Alltid behöva tänka på imorgon? 
Är det värt det när man känner sig ensam?
Är det värt det när man inser att man inte är saknad fast man saknar själv? 

Nog är det ett i-landsproblem, alltid. Stackars lilla läkarkandidat på sin drömutbildning och som snart börjar jobba. Stackars mig, verkligen. Det är på riktigt synd om mig. Syndast om mig faktiskt. Nu fick jag dessutom dåligt samvete. Jag försöker tänka på allt det där andra.

Leendet från barnet imorse.
Gemenskapen i lunchrummet.
Känslan att klara av saker ibland.
När man får sy några stygn.
Känslan av att vara en del av någonting viktigt.
Underbar handledning denna vecka.

Men mest av allt vill jag faktiskt bara sova. Godnatt.

Det är intressant det vi läser nu. Jag skulle inte vilja något annat än att riktigt förkovra mig, lära mig detaljer, mera syndrom, mera sjukdomar, mera patofysiologi. Barnkursen är som läkarlinjen i miniatyr där allt mellan radiologi och psykiatri ska behandlas och i kombination med en alldeles för kort kurstid innebär detta att man kastas in i nästa moment innan man hunnit börja med det förra. Det känns lite udda att aldrig liksom kunna svara på frågan var man ska vara imorgon för att det är nästintill omöjligt att hålla koll. Lite oambitiöst, rentav. Bryr jag mig inte mer än så?

Jag är mätt på detta nu. Faktiskt. Vilket är allt annat än vad jag kommer vara imorgon när det lämnas ca fem minuter för lunch efter restid. Detta om jag hittar rätt sjukhus och rätt buss, vill säga. Vart jag ska vara imorgon ska jag försöka klura ut nu med mina fem olika scheman. Det känns lugnt då jag ju faktiskt ändå har hela natten på mig.

Det var inte vad jag hade förväntat mig.

Faktum är att jag hade tyckt att patienten var ganska jobbig, hemskt men sant. Damen hade alla fel och sjukdomar, nerifrån lilltån till nacken, ut i tumnageln och tillbaka igen. Jag hade låtit henne prata, prata, prata. Jag hade inte så mycket att säga, inte min handledare heller. Inte sjuk, inte kroppsligen. Domen blev inga piller. Åtgärden endast ett återbesök till samma gamla vårdcentral där hon varit så många gånger förut. Under solen intet nytt. Jag trodde att hon blev besviken.

Men jag fick förmånen att också komma tillbaka till samma gamla vårdcentral. Där väntade ett tackkort med kattungar och små rosor på till min handledare och "hennes snälla kandidat" och jag blev med ens ganska paff. Sedan kände jag mig som världens gris som hade tyckt att hon var jobbig. En tankeställare, javisst. En läxa att lära. Det gick att göra rätt. Vi hade inte samma mål, jag och patienten. Det jag tyckte var otillräckligt kanske inte var det , trots allt? Ibland kanske det räcker med att bara finnas?

Det finns något hoppfullt i det, helt klart.

Det skulle ju bli så bra det där. Allt var förberett för inskrivningen på mödravården, graviditetsböckerna inköpta och mammasortimentet på H&M provat och granskat i sömmarna.  Det skulle bli bebis framåt året efter lång väntan. Hon var äntligen på väg.

Det var bara det där läkarbesöket då. En liten extra koll bara, för att liksom inse hur verkligt det var.  Kanske inte riktigt nödvändigt, men vem orkar egentligen vänta tills vecka 18? Glad i hågen skuttar hon in på mottagningen och jag tar emot tillsammans med min handledare. Förväntan ligger i luften och hennes glädje är så påtaglig att den går att ta på och forma till små hjärtan.

En liten extra koll bara.
Ultraljud ska verifiera graviditeten
Äntligen
Och vi kollar
Kollar igen
vi kollar en tredje gång
har vi misstagit oss?
har vi fel?
Aldrig har man väl hoppats på att ha fel mer innerligt än såhär.

-Har du din man i närheten?

Det lilla hjärtat därinne slår inte.
Det lilla därinne är alltför litet för tiden.
Detta är den bistra verkligheten
och om detta måste vi berätta

Någonting dör där inne inom loppet av en nanosekund. Det är drömmar och luftslott, semestrar , barnrum och barnvagnar. Det är angenäma namnproblem, profylaxkurser, öppna förskolan. Det är drömmar om att se det lilla växa upp och bli någonting stort. Det är drömmar om kusiner som leker på sommarstället. Det är drömmar om att få uppleva de där vaknätterna som alla pratar om. Det är drömmar om det fantastiska. Om urkrafter.

Alla de drömmarna går i tusen miljarder små bitar där på mottagningen.
Idag var ingen rolig dag.

Ingen kommer in genom dörren. Ingen går ut genom dörren. Men ett snitt och lite drag senare är vi ändå ytterligare en människa därinne i operationssalen. Den lite stressade stämningen blir snart någonting annat. Något har hänt. Något alldeles fantastiskt. Något alldeles speciellt. Ur hålet på magen hämtas nämligen en helt liten perfekt människa. Den lilla perfekta människan torkas snart av för att läggas hos sina överlyckliga föräldrar.

Man kan undra vad du, lilla perfekta människa, tycker. Det måste nog vara bra konstigt för dig ändå. Du skriker till. Vi hurrar. Det måste vara ett skrämmande miljöombyte för dig, från den från mörka, mjuka, varma livmodersbassängen till det obarmhärtiga skenet från operationslampan och opsalens (av anestesipersonalens ökända) kyla, för att inte tala om de konstiga marsianklädda människorna som tar emot dig.

Perfekta glädjetårar rinner ner från dina föräldrarnas kinder,
perfekta glädjeord och beundran kommer från deras läppar.
Tänk att du blev en sån liten perfekt människa.
Tänk att det är möjligt.
Tänk vilken glädje du är.

Och mitt i allt det här står jag
Jag fick vara med
Det är en ynnest bara det
För det vill jag bara säga tack
Jag hoppas att du får ett alldeles underbart liv, lilla gossebarn.
Du är hjärtligt välkommen.

En trappa upp kommer kvinnor som inte kan, inte just nu. Det finns många anledningar. Besluten är svåra men ibland oundvikliga, jag inser det. Under operationslampornas sken avslutas graviditeten, det som kanske skulle bli. Nu blev det inte så.

Jag följer efter min handledare. Vår uppgift är att se till att allting som ska komma ut har kommit ut. Där i sköljen, i lysrörsskenet på den rostfria diskbänken, ligger en petriskål täckt med en duk. Där ligger det som kunde ha blivit, naket och helt. Tydligt. Verkligt. Komplett. Livsdugligt, hade det bara varit för några ynka veckor. Ett litet pojkfoster.

Det är inte min ensak, jag inser det. Jag har inte hela bilden. Det är lätt för mig att tycka och döma, som inte är där själv. Det är lätt för mig att moralisera och peka med hela handen när det inte är min vardag som kommer att påverkas. Det är lätt när man står utanför.

Därför är det inte jag som väljer.
Därför måste det få vara upp till var och en.
Därför gör jag och min handledare det vi är tvugna till, enligt lag.

Den lilla moderkakan är hel
Fosterhinnorna hela
Fostret helt
Protokollet snabbt ifyllt
Vi släcker lampan i sköljen och går ut därifrån.

- Man vänjer sig aldrig, suckar min handledare

Hon sätter sig ner på en stol, sätter in protokollet i en pärm
Hon hämtar andan.
Jag med.

Så ringer sökaren. En våning ner föds den som fick vänta några veckor. De nyblivna föräldrarna kunde aldrig vara lyckligare, trots att allt inte är ordnat än, trots de frågetecken som finns. En ny säng väntar den lille pojken därhemma. Oväntad, men det går ändå. Sådant är livet.

Så går en jour på kvinnokliniken.
Det är tvära kast.

Ok, jag tror att jag kan komma att gilla det här på riktigt. Gynekologi och obstetrik kanske är min grej, i alla fall rent medicinskt. Det är medicin, det är praktiskt mottagningsarbete, det är operation och det är nya liv. Det är endokrinologi, anatomi och den där magiska embryologin...

Men det är det där med kvinnokliniker. Det är fantastiskt mycket elände också. Det är våldtäkter, oönskade graviditeter hos 14-åringar, barnlöshet hos karriärister som hade planerat allt så bra, missfall, cancer och dödfödda barn. Det är förlossningar som går åt skogen och barn som är skadade och missbildade. Det är hormoner och känslostormar -kvinnokliniken lämnar ingen oberörd. Det ligger liksom någonting i luften.

Böckerna från den gamla terminen står i hyllan. Jag var och hämtade de nya böckerna häromdagen. Det är en liten ritual, det där. Rensa väskan, slänga godispapper från tentaplugget, slänga trasiga pennor och alla de där föreläsningsanteckningarna man någonstans vet att man aldrig mer kommer att titta på. Fast man vågade ju inte slänga dem då, innan tentan. Jag vågar nu. Det är någonting hoppfyllt över att börja en ny termin, trots allt.

Jag vet att jag är skadad när terminsstarter är mitt nyår, min tid för nyårslöften. Det vittnar om en ganska lång skoltid. En skolskada, kan tyckas. Men det är liksom tid att blicka framåt nu. Allt annat är bara aska. Och ont.

Väskan är förberedd, skorna tvättade, lakanen i sängen bytta. De nya böckerna vittnar om vad som kommer härnäst. Med darrande ben ska jag se hur liv kan börja. Först där på förlossningen, där på akuten, där på mottagningen och sedan där på avdelningen där jag så småningom ska ta mina första steg i livet som doktor. Där som jag ska försöka få den alldeles för stora rocken att försöka passa någorlunda. Trots känslan av att mest vara ett fejk. Tillsammans med mitt nya stetoskop och de där skorna jag ska köpa, ska jag försöka att börja att leva igen.

Efter jouren på bästa kliniken är det är fest i kollektivtrafiken. Runtomkring mig är folk uppklädda, glada och något lulliga. Jag menar, det är ju inte lördag varje dag. Man måste komma till och festa och liksom ta bort allt det där jobbiga med att det är mörkt och kallt och grått och hemskt och vidrigt.

Jag sitter som bäst och kurar ihop mig för kvalitetstid med min iPod när han raglar fram till mig

- Why so serious darl'?

Jag gillar inte när främmande människor kommer fram på tunnelbanan. Jag har kvalitetstid med mig själv. Schssssss... Jag vill höra mina egna tankar. Du är full, jag nykter, du ska festa, jag ska sova. Dessutom, du vill inte höra långa och soppiga historier om hur hopplöst kär jag är i någon som inte vill ha mig. Du skulle också dra om du fick reda på vad det innebär att vara ihop med en läkarstudent som på sin fritid mest gillar att sova arbetsruset av sig. Du liksom han.
Men han ger sig inte.

-So where are you going, beautiful?

Men allvarligt? Tror du att jag skulle gå på det där? Du är så full så att ögonen har fastnat i kors och du har en halvrökt giftpinne i handen och klockan är sent.

-As long as you're happy with what you're doing darl'

Och det är då det slår mig, det är jag. Långa jourer, sent lördagkväll, kanske inte alltid en del av festen, ofta trött. Det är värt det. För jag gör vad jag vill göra. Det här kommer att vara en del av mitt liv, en del av den jag är. Jag gillar vad jag ska bli. Det är en skön känsla, mitt i allt. En sekunds klarhet. Om så bara för en sekund läkande.

Han vandrar vidare och jag sjunker in i mitt iPod-land hela vägen hem, mitt i natten. 

Livet är inte lätt just nu. Det är ganska eländigt. Man väljer inte sina kriser, jag vet det. Framförallt väljer man inte när, inte hur. Faktum är ju att för något som detta finns det ingen passande tid när det inte gör förskräckligt ont. Den finns aldrig plats för att vara gränslöst ledsen, allra minst när julen närmar sig och alla helst ska vara sprudlande glada och handla julklappar. Jag vill helst gå i ide.

Men det finns vissa saker som värmer ändå, något som gör att det där idet blir mindre tilltalande. Eller personer, faktiskt. Framförallt en just nu. Man stöter på dem ibland, de där fantastiska eldsjälarna. Det har varit en jobbig termin på många plan. Tankar om framtiden har blandats med ångest, stress och en känsla av enorm otillräcklighet. Självkänslan har fått sig en rejäl törn och jag tvingas leva med det faktum att jag snart är klar trots att jag inte känner mig det minsta färdig.

Det är här den glada röstdoktorn på det stora sjukhuset kommer in och lyssnar, pratar, skrattar. Hon ser oss, helt enkelt. Försöker hjälpa till perspektiv, bjuder på historier om sin egen tid som osäker kandidat och underläkare. Det är hoppfullt att någon som är så proffsig som hon faktiskt också inte visste förut. Under tiden lär vi oss en massa saker, lyssnar och tittar entusiastiskt på det som sägs och visas. Känner med ens lite hederlig utbildningsglädje trots mörka föreläsningssalar och posttentuellt syndrom med all den trötthet det innebär. Det säger något om undervisningen just nu. Proffsig var ordet.

Tack, från djupet av mitt hjärta.

På avdelningen går patienterna hand i hand med döden. En efter en försvinner kroppsfunktionerna, tills de varken kan tala eller äta för att senare inte ens kunna andas. Det är lätt att få panik. Det är lätt att vilja springa därifrån. Det svåraste som finns är att bara finnas till för någon mitt i allt det där hemska. Det är svårt att dela att finnas till när inga ord hjälper, när man inte kan komma med någon klokskap. ALS-sjukdomen är nämligen inte klok, inte rättvis. Ingenting hjälper. Det är så man vill kräkas.

För personen framför mig finns bara nu. Det gäller att prioritera. Tala nu, för utomhus blir det så svårt. Njuta av favoritmaten innan man inte kan svälja längre. Njuta av varje steg man ännu kan ta själv. Njuta av anhöriga mitt i allt det där hemska, för det finns inget sedan när allt är bättre. Njuta av att idag faktiskt ännu kunna krama om sin son. Att trots allt njuta av nuet trots vetskapen om en sämre morgondag.

Vi doktorer kan efter diagnos inte bistå med mycket. Istället blir det patienterna som hand i hand med döden lär oss om livet, om sjukdomen, om att bara finnas till. De lär oss vad som egentligen är viktigt på ett rättframt nästan brutalt osentimentalt sätt och vi inser förhoppningsvis hur mycket det är som vi inte vet. Jag hoppas att jag har lyssnat.

Jag vet för mycket. En klump i halsen, en bok för mycket i hyllan. Jag har för mycket information, för många siffror i huvudet. Hur ska man stå ut med att veta?

Att vara doktor är roligt när du kan lugna någon och fullkomligt fantastiskt sensationellt vidrigt när det är precis tvärt om.  Idag är en vidrig dag när jag och handledaren sitter på neurologmottagningen. Det är vidrigt att behöva se paniken i ögonen, vidrigt att behöva se hur döden plötsligt blir närvarande i rummet mitt i det som skulle vara spänningshuvudvärk. Det som skulle vara hem och vila blev plötsligt terapirond på det stora sjukhuset och svåra siffror.  Livet förändras för alltid på en sekund. Cancer.

Det är en vidrig makt att veta. Den får mig att vilja kräkas, springa iväg och aldrig mera titta åt ett sjukhus. Den får mig att förbanna mitt yrkesval. Den får mig att tvivla på om jag någonsin kommer att orka om det är så här det ska vara. En ung människa ska inte dö! Det är inte logiskt, inte rättvist. Det är fel på så många nivåer! Jag hatar det!

Jävla sjukdom!
En ung människa ska inte dö!

http://www.dagensmedicin.se/asikter/blogg/gastbloggar/elidas-blogg/

Jag önskar att jag också skulle kunna känna så ibland. Att jag liksom kunde någonting.  Att jag skulle få känna mig lite mindre som en bluff. Att jag skulle kunna få vara lite mer idealistisk. Om jag kunde få tro ens för en sekund att jag skulle spela någon roll.

Jag är trött nu, och faktiskt ganska förbannad. Förbannad på de som planerat den här omöjliga terminen. Förbannad på kursledningar som tycker att det är kandidaternas fel, trots att vi drivs på tills vi nästan går under. Tredje kursstarten på lika många veckor, ånyo Kommentaren. Kommentaren om hur kursen var dubbelt så lång förut och hur det inte kommer gå. Ånyo en påminnelse om att vi inte kommer att duga för att våra kurser är för korta. Ännu en påminnelse om hur vi kommer att bli oanställningsbara. Tack. Precis vad jag behövde. Mer stress till den oro som jag redan känner.

Jag tackar och bockar och går hem och hetsar lite till. Jag ska ju bara gå igenom all teoretisk neurologi innan imorgon. Det har ju faktiskt redan gått två dagar av kursen.

Det är officiellt. Jag har ingen tid den här veckan, och är en hemsk människa därefter. Jag kan inte vara social, inte åka hem till mamma, inte mysa med pojkvännen. Den här veckan ska fantastiskt mycket information och undersökningsteknik in i huvud och fingrar. Det bara är så. Den här veckan är jag och min utbildning som ett nykärt par. För oss existerar ingen annan.  Det är otroligt kul och jag vill, vill, vill trots visst obehag från näsan efter en dags undervisning i undersökningsteknik. Undrar stilla om jag inte hittat hem, trots allt. Det blev kärlek vid första ögonkastet bland alla trevliga människor, mikroskop, trattar och fiberskop av olika slag.

- Det är mitt öga; det tåras och gör ont att öppna, alltsedan jag lekte med barnbarnet. Gör mig frisk, snälla doktorn.

Det dumma är att jag alltsedan psykkursen inte tycker att jag kan någonting. Jag tycker synd om patienten som ska behöva utsättas för min okunskap nu när jag är på akuten och leker ögondoktor. Jag lyckas dock ta mig i kragen för att kontrollera patientens syn, ta mig en titt på ögat, evertera ögonlocken, fumla med biomikroskopet och lysa igenom ögat. Jag tar fram ögondropparna med fluoroscein och färgar patientens öga som vi har lärt på seminariet. Det är då jag ser den där gröna lysande randen på hornhinnan, en rispa som irriterar. Jag visar handledaren. Han håller med om diagnosen, och den handläggning jag föreslår gillar han. Jag pyser löjligt av stolthet.

Ok, nu är det kanske inte fantastiskt att kunna se en fluorescerande grön rand i mikroskop, men det kändes skönt.  Någonstans ska man ju börja, och det är alltid fantastiskt tillfredsställade att upptäcka att man kan någonting, även om det bara handlar om en rispa. Vem vet, det kanske rent av blir en doktor av mig med någon dag?