Nyläkare i exil

Jag vet för mycket. En klump i halsen, en bok för mycket i hyllan. Jag har för mycket information, för många siffror i huvudet. Hur ska man stå ut med att veta?

Att vara doktor är roligt när du kan lugna någon och fullkomligt fantastiskt sensationellt vidrigt när det är precis tvärt om.  Idag är en vidrig dag när jag och handledaren sitter på neurologmottagningen. Det är vidrigt att behöva se paniken i ögonen, vidrigt att behöva se hur döden plötsligt blir närvarande i rummet mitt i det som skulle vara spänningshuvudvärk. Det som skulle vara hem och vila blev plötsligt terapirond på det stora sjukhuset och svåra siffror.  Livet förändras för alltid på en sekund. Cancer.

Det är en vidrig makt att veta. Den får mig att vilja kräkas, springa iväg och aldrig mera titta åt ett sjukhus. Den får mig att förbanna mitt yrkesval. Den får mig att tvivla på om jag någonsin kommer att orka om det är så här det ska vara. En ung människa ska inte dö! Det är inte logiskt, inte rättvist. Det är fel på så många nivåer! Jag hatar det!

Jävla sjukdom!
En ung människa ska inte dö!