Nyläkare i exil

Min handledare talar inte så bra svenska. Det leder till en minst sagt intressant handledningssituation på min hemavdelning just nu. Min handledare och patienterna kan nämligen inte kommunicera med varandra. Jag sitter på pinnstolen brevid och ser hur handledaren och patienterna talar förbi varandra. Jag sitter brevid och ser hur patienterna blir mer och mer frustrerade. Deras budskapet går inte fram. Handledaren missförstår det patienterna säger och för aggressivt fram sin egen agenda, utan hänsyn till personen som ska hjälpas. Patienterna gråter, blir arga, ger upp, vill därifrån. Min handledare förstår inte situationen eller vill inte se. Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag sitter i en veritabel rävsax. Vem är jag att döma? Vad kan jag om psykiatri? Har jag missuppfattat? Kan man ha synpunkter på sin handledare på det här sättet? Är det oförskämt? Hur talar man om för någon på ett finkänsligt sätt att samtalet de håller i inte fungerar, eller på ren svenska, hur det fullkomligt håller på att gå åt skogen?

Samtidigt har jag någonslags skyldighet mot patienten som sitter där. Ska inte jag som kandidat också värna om patientens bästa? Gör jag det i det här fallet när jag bara sitter tyst? Är det fegt?

Tur att placeringen snart är över.

Bakom två stora grå låsta dörrar på det stora sjukhuset finns en annan verklighet än den vi är vana vid.  Patienterna beskriver sin verklighet för mig och min handledare där inne i rummet med de grå pinnstolarna. De berättar om hur säpo avlyssnar sommarstugan, hur grannarna är i konspiration för att mörda patientens familj, hur patienten har haft kontakt med gud som säger att det är hennes ansvar att lösa världens konflikter. De berättar om gift i källaren och om FBI som kommer att kidnappa dem och alla oss andra närsom. Den andra verkligheten kan onekligen vara skrämmande.

Men den andra verkligheten kan också vara underbar, magisk rentav. Det är bara vi dumma som inte förstår, vi som försöker droga bort allt det där härliga. Vem skulle inte vilja vara älskad av alla? Vem skulle inte vilja besitta magiska krafter? Vem skulle inte vilja kunna styra det amerikanska presidentvalet genom en knapptryckning på avdelningens tv?

Bakom de två stora grå låsta dörrarna finns de som finns, men inte existerar med oss. Avdelningen luktar gamla cigaretter. Till den andra verkligheten har det stora sjukhusets grandiosa anti-rök kampanj inte nått och kommer heller aldrig att göra. I den andra verkligheten finns det större problem att lösa.

Patienterna lever söndertrasade liv. Det liv vi alla vill leva fungerar inte för dessa patienter, hur gärna de än vill. Försök förklara för kronofogden att pengarna kommer så fort Obama vunnit valet du med. Det går liksom inte. Försök att få någon att ta dig på allvar när du för femtonde gången ringer polisen för att grannen försöker förgifta dig med grönt gift, så får du se. Försök du, att ta kontakt med din tonårsdotter efter att du skämt ut henne på skolgården inför alla kompisarna. Försök att be om ursäkt, försök att få en kram. Försök att få henne att se dig i ögonen. Försök att tala om att du medicinerar nu, försök att få henne att acceptera att mamma är sjuk. Det är inte enkelt.

När jag befinner mig där bakom de två grå, där i deras verklighet kommer insikten nära. Det är plågsamt att inse att patienterna trots alla udda föreställningar är precis som folk är mest. De är inte konstiga, de är inte något i periferin. Deras beteende är i mångt och mycket logiskt om du ser till den verklighet de ser. De vill också bara bli älskade, känna närhet, bli trodda, känna tillförsikt. De älskar sina barn, men en alternativ verklighet gör det svårt att visa det på ett hälsosamt, vanligt sätt. Det är logiskt att låsa in sina barn när FBI är ute efter dem, men socialen vill ju inte förstå. Vem som helst skulle ju bli arg när socialen istället tar barnen och låser in dig bakom två stora grå dörrar.

Jag känner mig otrygg bakom de två gråa dörrarna, men inte av den anledning jag kanske först trodde. Det är inte patienternas beteeende som skrämmer utan det är deras mänsklighet mitt i allt det galna. Det är vetskapen om att flera av dem levde vanliga liv innan psykosen kom. Det är vetskapen om att vi är så lika, vetskapen om att patienterna i mångt  och mycket far illa, det är vetskapen att vi inte vill se tills det kommer för nära och vi måste ompröva det vi trott.

Psykiatrikursen är en annorlunda kurs, men en nyttig sådan. Även om det kanske fortfarande inte är min grej.

Jag och sjuksköterskan har sällskap i omklädningsrummet på eftermiddagen. Vi har ett bra samtal, jag och sjuksköterskan på vårdcentralens äldremottagning. Hon berättar om sitt arbete. Hon verkar trivas på sitt jobb som hon gör väldigt bra. Patienterna älskar henne. Hon är familj för dem, en nyckelperson i dessa pensionärers liv, det inser man snabbt. Hon lyssnar på hur det är med pensionärernas knän, frågar dem hur barnbarnen mår, eller om kattungen har lärt sig att inte vässa klorna mot soffan än. Pensionärerna tar med sig äppelkakerecept från den senaste allerstidningen. Det finns mycket att lära av henne.

Så glider samtalet in på mig. Vem jag är, hur långt jag har kvar innan examen, vad jag vill göra sen.

-Oj, då är du snart färdig!
-Mmmm, relativt snart så.
-Men du kan ju inte vara så gammal? Hur gammal är du? 28 -29?

Jag svarar henne att jag är yngre än så. Plötsligt blir tonen en annan.

-Men då är du ju bara ett år äldre än min son!!

Hon förklarar vidare att hon var ju äldre när hon började för att hon minsann såg till att arbeta lite innan så att hon visste vad hon gav sig in på. Dessutom kommer vi ha läst lika länge när jag är färdig, inflikar hon innan hon snabbt får på sig skorna och smäller igen omklädningsrumsdörren efter sig. Kvar står jag som ett frågetecken och fattar absolut ingenting. Jag vill nämligen inte behöva tro att anledningen till samtalets tvära vändning är den klyschiga. Jag vill inte hylla herr Jante, återigen. Det börjar kännas tröttsamt. Det måste finnas en annan anledning.

De där räkorna hon åt till lunch kan inte ha varit bra, eller hur?

Alltså, allvarligt. Jag greppar inte det här. Jag känner mig som en trulig fjortis och vet inte om jag inte kan eller om jag inte vill. Mitt inre jag tuggar tuggummi på seminariet med kepsen bak och fram; asså vaddå? Mitt fånpräktiga högstadiejag kunde aldrig någonsin förmå sig till att förstå hur någon inte kunde vara intresserad av industrialismens betydelse för den liberala ideologin, galvaniska element i vardagen eller något annat superintressant. Jag ber om ursäkt. Jag förstår nu, liksom va typ. Jag har försökt men jag är verkligen inte intresserad. Allvarligt. Tyvärr. Skäms. Jag hatar evighetslånga listor för att särskilja på paniksyndrom med agorafobi eller agorafobi med paniksyndrom. För det är en skillnad. Det är alltid en skillnad. Du har aldrig förstått. För sanningen ligger alltid i den äldsta betraktarens öga.

Allvarligt. Mitt fjortisjag tycker att läroboken är pladdrig och diagnosmanualen ännu pladdrigare. Den underbara överläkaren på mottagningen försöker trösta, förklarar att det handlar om erfarenhet, att jag måste träffa hundratals patienter för att förstå. Jag måste skaffa mig en psykiatrisk referensram, precis som jag måste lyssna på hundratals hjärtan och klämma på tusentals bukar. Jo, jag tackar. Nu känns det genast bättre. Kom igen den dag det finns blodprov på låga serotoninnivåer eller något annat objektivt. Eller ännu bättre, mer lumbalpunktioner. På rutin. Bara en liten nål? Bara någonting praktiskt? Snälla? Kom igen när det finns facit som jag kan tjuvkolla i, liksom. Tills dess är vi hänvisade till evighetslånga samtal. Tills dess är vi hänvisade till att aldrig kunna ge raka besked. Om, utifall att och kanske. Ännu mer än inom den somatiska medicinen. Tyvärr. Jag vill tycka om mottagningen, personalen är superprofessionell  med knappa resurser. Patienterna älskar dem och jag förstår varför. Alla är så snälla mot mig. De försöker, men det kan inte hjälpas. För min upplevelse av psykiatri är att det är krångligt i teorin och tråkigt i praktiken.

Schyrra, får jag vara lite sarkastisk nu? För jag lär mig ju liksom nya saker hela tiden. Fakiskt. Min roll som läkarkandidat på mottagningen är ju nämligen att sitta tyst i ett hörn de gånger jag överhuvudtaget får vara med på patientsamtalen. De gånger jag får tillfälle att vara med känns det utvecklande att se på när patienten fyller i formulär och läkaren förnyar sjukskrivningen. Ännu mer utvecklande är vårdplaneringsmöten om patienter jag aldrig träffat. Eller mottagningens APT-möte. Intressant är ändlösa rader av återbesök för att följa upp insättning av SSRI-preparat, psykiatrikursens kortisonkräm. Intressant är även att sitta brevid och lyssna på när handledaren tar emot ändlösa rader av telefonsamtal från patienter med ångest. Spännande var ordet för mottagningens nya kaffemaskin. Jag har under veckan haft som utvecklingsprojekt från FoUU att testa mig igenom mottagningens kaffesortiment. Slutsatsen är för övrigt att macciaton är bättre än latten. Faktiskt.

Allvarligt, alltså. Det här är inte min grej. Seriöst, liksom. Jag beundrar er som kan det här, ni som tycker det är roligt, ni som vill. Ni behövs, när sådana som jag sviker. För ja ba orkar inte.

MADRS?
SCID-II?
KSP/SSP?
DIP-Q?
NEO-PI?
PDE?
Sanning? Verklighet? Diagnostiskt? Praktiskt?

Jag gillar raka svar. Inte om, utifallatt, möjligtvis och kanske. Jag gillar när det är logiskt, när a leder till b som eventuellt leder till c; men det är lite av den varan nu på dagarna. Hjärnan är svår att förstå och sjukdomarna däri är ännu svårare. När vetenskapen inte förstår blir undervisningen minst sagt diffus. Den trevar sig fram med ändlösa listor på eventuella symptom patienten kan lida av, ändlösa skattningsskalor enligt 10000-kronorsfråganprincipen med poppiga enkla förkortningsnamn som SSP och DIP-Q. Det handlar om de subtila skillnaderna, psykos eller psykotiska symptom. Det finns en skillnad. Psykiatriskt status ska ta hänsyn till ungefär en miljard olika parametrar, för en kandidat till synes helt utan struktur. Den modell vi ska använda oss av är alltför kategorisk för att passa verkligheten, verkligheten alltför diffus för att vara vetenskaplig; mitt i allt det här finns det patienter och psykisk ohälsa som ska tas om hand. Jag och psykiatrikursen är på kollisionskurs.

Missförstå mig rätt, det är en jätteviktig specialitet som handhar vanliga sjukdomar. Kunskaper om de här sakerna kommer att vara jätteviktiga, men det är just det som skrämmer. Jag är nämligen urusel på detta. Jag har svårt att förstå tjusningen med denna specialitet, svårt att förstå hur man orkar. Det handlar om mänsklig olycka, om sjukdomar som gör att du existerar men inte fungerar. Det handlar om utanförskap och de svåra sakerna i livet. Det handlar om saker vi inte riktigt förstår, om utmaningen att ändå begripa. Jag har svårt att hitta rätt angreppspunkt, svårt att hitta något sätt att förhålla mig. Jag har svårt att låta bli att ta illa vid mig av människor som vill ta sitt eget liv eller provoceras av psykossjuka. Ni hör ju. Provocerad. Av någon som inte kan hjälpa att den har blivit drabbad av en SJUKDOM. Efter en vecka. Jag skäms. Vart tog empatin vägen, liksom?

På bibliotekets nedervåning står en grupp nyblivna läkarstudenter, nyregistrerade och fulla av förväntan. Jag möter dem på vägen ut. De är många och glada. Jag minns med ens hur det var, den där första kontakten med framtiden, en känsla av lycka, lättnad, glädje, nervositet, rädsla, nyfikenhet. Jag minns hur jag var, idealistisk, ambitiös, fjärilar i magen och ett leende inombords; det är nu det börjar.

Det känns stundom som om det var igår, och stundom känns det som om det var väldigt länge sedan. Det går fort, fort, och snart kommer jag att stå på andra sidan av utbildningen och undra hur det gick till. Mycket har hunnit hända sedan dess, otaliga timmar i biblioteket, tentor, roliga tentafester, seminarier, mottagningar, väntetid utanför operationssalar, goda minnen, tillfällen då självförtroendet har fått sig en törn och tillfällen man känt sig riktigt duglig. Läkarlinjen har blivit rutin nu, och snart börjar det igen. Det är det sista hela skolåret. Nästa sommar kommer att vara sista sommaren med ”sommarlov”. Nästa jul kan jag säga att jag tar examen om några veckor.

Förändringens vindar blåser, mitt i allt det där trygga. De rycker tag i mig när jag håller på att fastna, påminner mig om vart jag är på väg. Det är som den där svala brisen som sveper in framåt kvällen i augusti och talar om att sommaren är slut. Med sig bär den dock hopp om något nytt, något oprövat, möjligheter, ett nytt skolår, nytt arbetsår efter semestern. Hopp om framtiden, vemod, men glädje över det som en gång varit.

Tack alla ni nya läkarstudenter för att ni påminde mig idag, om hur det var och den glädje jag kände då och den glädje jag känner nu. Jag tänker åka snålskjuts på era leenden, ta avstamp i er idealism. Tillsammans kan vi säkert rädda världen. Vi ska bara skriva några tentor först…

Tillfredsställelsen är total. Projektarbetet, det skrev jag ut idag. Jag fick klicka på den där printknappen och lägga in varma nyutskrivna blad i en nyinköpt plastmapp för 8 kronor. Då behöver jag inte bry mig om oväsentligheter som att det regnar ute och jag kan strunta i att sommarförkylningen verkar kommit för att stanna. Äntligen, äntligen, äntligen av hela mitt hjärta!

Nej, nu är det fikadags!
Jag brukar alltid lägga en servett under mackan...
Jaså, var du här?
Ursäkta, mina studenter ska faktiskt dokuuumeeentera så nu får du faktiskt arbeta lite
Nu måste du äta, annars fungerar inte tiiiiiiiimarbetet!
Jaha, vad tänker du göra nu då?
Oj, blev du ledsen? Det var inte min mening.

säger hon. Hon är sjuksköterska och min handledare. Och by the way, det var visst hennes mening.

Jag hade sett fram emot det här. Det skulle vara en chans att utvecklas i min arbetsroll tillsammans med andra studenter. Lära tillsammans för att arbeta tillsammans som det så fint heter. Vi utvärderar tillsammans med ansvarig tiiiiiiiimledare som det heter så fint på klingande svengelska efter varje pass, pratar om hur vi har haft nytta av varandra. Alla är rörande överens. Det är fantastiskt.

Ja, jag tycker om min grupp, de andra studenterna. Och innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att de allra flesta sjuksköterskor jag träffat hitintills är fantastiska människor med ett stort mänskligt engagemang, avdelningens nav som lyckas hålla 35 bollar i luften samtidigt. De imponerar. Jag vet att de besitter en stor kompetens och framförallt, en stor portion av den där svåra, tysta mänskliga kunskapen. Jag tycker om dem. Men jag tycker inte om KliniskUtbildningsAvdelning. Jag har aldrig känt mig mer otrygg, utlämnad och faktiskt direkt mobbad av min handledare. Men det är subtilt. Det är inte sådär att jag egentligen kan klaga utan att vara en dramaqueen som inte är värd att ta på allvar. Det är alldeles för smart, alldeles för systematiskt för det.

Vi ska lära oss att ta hänsyn till varandra. Vi ska lära oss att vi alla har kompetenser att ta till vara. Vi är alla vansinnigt politiskt korrekta. Tyvärr verkar det i detta koncept för mig som läkarstudent i praktiken innefatta att jag ska lära mig att jag är ingen utom möjligtvis en stor, uppblåst snobb som kommer ha en hög lön för ingenting. På utbildningsavdelningen blir den klassiska konflikten mellan den äldre sköterskan och den unga kvinnliga underläkaren som jag hoppades mest var en myt verklighet. På utbildningsavdelningen styr sköterskan med järnhand, bestämmer enväldigt vad som är rätt eller fel. Det är jag som är fel, by the way. Det var en evig tur att jag fick komma till hennes avdelning för att äntligen lära mig något.

Jag ska lära mig att jag är ingen värd att ta hänsyn till. Jag ska knäckas. Veta min plats. Det skadar inte att jag får hugga i ibland. Arbeta lite på riktigt. När sjuksköterskorna har sin rapport är tystnaden helig. Helst ska jag sitta brevid och insupa deras kompetens. När jag dikterar slutanteckningar får man gärna prata om helgens bravader på stolen brevid.

Jag känner mig som askungen vars styvmor avskyr henne. Bara för att hon är den hon är, inte för något hon gjort. Ibland kommer läkarhandledaren upp, mitt liv blir enklare. Men för varje gång jag försvaras av läkarhandledaren får jag igen det tusenfallt men subtilt. Ett nålstick här, en tråkig attityd där, lite motarbetad och uthängd i min okunskap på ronden. Vet tukt!

Men vad vet jag, jag är ju mest en dramaqueen.

Är påven katolik? Vill jag komma ner på operation? Ibland tror man inte sina öron. Jag hoppar jämfota ner till operationsavdelningen, håller hakar, suger rent i såret, klipper tråd och lyfter ben. Allting ser jag från första parkett. Handledaren förklarar och tycker dessutom att jag är duktig på anatomin. "Det andra kommer sen" Jag växer och för första gången på länge känner jag mig lite nöjd med mig själv.

Det var ju det här jag ville. Plötsligt känns det glasklart, det som är så lätt att glömma bort när man river sitt hår på akuten, blir bortglömd, under långa nätter, när man är som tröttast eller springer åt fel håll, är i vägen och mest känner sig inkompetent. Jag vill bli läkare, allra helst kirurg. Det är det bästa jobb man kan ha. Jag har hamnat rätt.

Idag var det tillbaka på dagis. Världens snällaste sjuksköterska som refererade till oss som "kära ungdomar " höll i gipsundervisning som blev en orgie i kul och kladd. Efter att ha funnit mig i att ännu en gång under denna kurs bli smått infantiliserad var det riktigt trevligt. Till skillnad från den infantilisering som man ibland möts av på operation var denna trevlig, varm och omhändertagande. Lite som att besöka sin älskade mormor. Och jag lovar, gips blev det; på fötter, händer, skenor och cirkulärgips. Polstra med vadd, klippa till strumpor. Som pyssel.

Uppe på operation är det annars steril slöjd som gäller. Utmaningen som kandidat ligger i att ta sig fram med minsta möjliga utskällning från opsyrran som är livrädd för att du ska fumla. AAAAAAAAAAKTAAAAAAAAA! i gäll röst har varit en av veckans mest använda uttryck. Att stå som åskådare till en ortopedoperation, titta ut över alla verktygen och höra bankande, sågande och borrande som ackompanjerar op-salens radio är mycket speciellt. Jag kan inte låta bli lite att småle lite när jag ser Black and Decker-bordet som står i opsalens "smutsiga hörn".

Ortopeden samlar akademiker med snickarkomplex. De som fortfarande leker med sitt mekano hemmavid, de som gillar att bygga ihop IKEA-möbler och snor barnens Kinder-ägg-leksaker för att bygga ihop dem. Lyckan över den nya typen av såg som köpts in till operationsavdelningen är total. Jag skulle kunna passa in här. Jag som trots mina akademiska meriter fortfarande är stoltast över svepasken från högstadiet. Jag tror att jag skulle gilla påtagligheten. Titta, det här har jag gjort. Mentalt kan jag bära hem röntgenbilderna av inopererade proteser och spikar och visa för mamma: Titta, den här leden har jag byggt idag! Hon klappar mig sedan på huvudet.

alltid fel mössa
knyter munskyddet fel
hittar inte
stå inte där!
toaletten? var?
fikarummet? var?
konferensrummet? var?
förberedelserummet? var?
postop? var?
springer desperat efter handledaren
handledaren springer 1 km framför mig
frågar om vägen femton gånger
hur söker man en försvunnen handledare?
hälsar på samma opsyrra 3 gånger
handledaren finns på sal 11
längst ner i korridoren
sal 11 ligger i en annan korridor
det fattade inte jag
kan inte dra upp läkemedel
har satt pvk en gång
är osäker på handgreppen
anestesisyrran stönar
fattar inte ironi
alla är ironiska
jag tar dem på allvar

Vem kan och orkar trösta kandidaten, ett litet opknytt, med att säga ungefär, första dagen på op är allting mycket värre än det är?

Till slut blir det för mycket. En mindre nogräknad kommentar och min känsla av total IQ-fiskbulle fullbordas. Jag orkar inte längre. Jag smyger undan, är otroligt oprofessionell och sätter mig i trapphuset och gråter. Pinsamt men sant. Försöker samla mig: det här handlar inte om mig, utan om patienten. Stackars jouren har blivit barnvakt. Jag känner mig med ens, om möjligt, ännu dummare.

Jag gillar verkligen kirurgkursen hitintills. Det är kul och intressant. Tyvärr saknar jag den teflonhud och självkänsla man bör ha för att unna ta den attityd man (jag?) stundtals utsätts för.

Med tung steg reser jag mig upp från trappan. Det är tyvärr bara att ta sig själv i kragen. Jag är väl vuxen nu, egentligen, borde kunna ta sånt här. Inte bryta ihop. Göra det som förväntas.

Jag hittar rätt, på andra försöket. Yes! Det är de små segrarna här i livet...

Opsyrran som står och tvättar sig ler mot mig. Säger sedan med snäll röst: tänk på att ha mössa med dok om du ska in på opsalen. Sedan vänder hon sig om och fortsätter med sitt arbete ytan utan att se det leende som sprider sig på läpparna bakom mitt munskydd. Efter en dag av massiv ångest och anspänning blir denna vänliga gest på slutet av kvällen nästan för mycket.

Jag kommer att sova tungt inatt.

Ok, om du vill fortsätta att tycka om mig ska du nog sluta att läsa här.

Dagens nyhet på självkännedomsfronten är att jag är en elak människa. Jag sitter på akuten och hoppas att någon ska komma in med ett sår som ska sys. Eller så vill jag träffa en patient med ett rejält bukstatus. Någon att klämma på, någon som jag kan föreslå en handläggning för. Åhhhh! Kom igen!

Möjligtvis lite ömt där i magen? Hoppfullt tittar jag på min handledare. En buköversiktsröntgen? Blink, blink. Handledaren håller inte med. Det fanns ingenting uppseendeväckande i anamnes och status, tycker handledaren. Patienten får gå hem. Utan åtgärd. Buhu.

Ok. Jag vet att jag borde vara glad nu. Patienterna ä friska, allt är bra. Men det känns som om jag inte lär mig någonting. Jag är fast i det dikterings- och administrationshelvete som man lämnas med när patienten har gått hem. Nattpass på akuten är inte som på tv. Den stora utmaningen ligger i att lugna de som ska lugnas och samtidigt hitta den där enda allvarliga åkomman i den enorma högen av diagnos: oro. Den stora utmaningen ligger i att bemöta patienterna med respekt, att se patienterna och bekräfta dem trots att jag är en elak människa som helst vill hitta någon att sy i. Suck...

Jag sätter mitt hopp till fylleslagsmål kommande lönehelg. Jag ska vara nykter. På akuten. Med nål och tråd. Hehe...

Efter uppropet idag känns det som om jag kommer att gilla den här kursen. Det känns riktigt bra! Jag säger det här faktiskt helt utan ironi. Jag ger gladeligen upp en stor del av min fritid om det ens är hälften så kul som det verkar. Kirurgen here I come!

Vissa insikter är lite obehagliga. Efter att ha tagit mig igenom pubertet och tonårstid och påbörjat vuxenlivet någotsånär välbehållen har jag börjat inse att det här med att ha vuxit upp handlar om vilken kontext man befinner sig i. Jag känner mig oftast ganska vuxen. Jag menar, jag kan ju både städa och köpa färdigmat om det kniper. Ibland slår jag även till på att vara barnvakt och ordna med sparkonton och olycksfallsförsäkring. Vuxen, javisst! Men varför känner jag mig då så förbannat liten och osäker ibland? Varför känns livet ibland lika ångestladdat som när man var fjorton och missförstådd?

Det är ibland tvära kast i kandidattillvaron. Innan man går ut som kandis på klinik är allt mest en lek. Pedagogisk lek förvisso, allt för att förbereda oss på Det Som Kommer Sen. Som barn lär man sig läsa och multiplicera. Som liten kandis lär man sig basal cellbiologi, biokemi, anatomi, fysiologi, mikrobiologi, patologi och det goda kravlösa patientsamtalet. Sedan börjar allvaret komma. Det är du som ska fråga patienten om saker. Det är du som måste lära dig vilka beslut som ska fattas. Dessutom, hur fungerar egentligen en diktafon? Hur skriver man en bra journal? Vad innehåller en bra remiss? Åh, herregud, skriva ett recept? Hur var det man gjorde, nu igen?

Man inser att livet som vuxlig doktor väntar runt hörnet. I vissa situationer är du nästan doktor, i andra är du så hopplöst inte där, lika lite faktiskt som fjortonåringen är vuxen vad gäller ekonomiskt oberoende och självständighet. Precis liksom fjortisen som i vissa situationer är vuxen och i andra ett litet barn kan det stundtals vara frustrerande att dessa kast mellan liten och stor kommer när man minst behöver dem. När man känner sig som mest ynklig ska man klara av projektplan och projektarbete själv, vara stor, jajamensan, medan man andra gånger anses behöva 14 obligatoriska likadana introducerande föreläsningar om vårdhygien för att fatta något.

En yrkesmässig pubertet slår det mig: det är det jag går igenom. Ena dagen liten, andra dagen stor. Ena dagen glad, fylld av självförtroende. Andra dagar, liten, tror mig inte om något. Har inte hunnit skaffa mig den där erfarenheten, inte än på några år. Klinikens valpiga fjortis tar emot sina patienter med darrande ben. Försöker presentera patienten så vuxligt som den osäkra rösten bär, tittar upp på handledaren, orolig över sin egen duglighet.

Tvära kast som sagt. Mycket känslor. Snälla ha överseende.

Jag håller på att bli fullkomligt galen! Jag förstår att jag inte har mycket att komma med. Jag förstår att min handledare har viktigare saker för sig än att handleda mig. Det sista jag vill är att vara i vägen. Jag kan tänka mig många omvägar för att slippa vara ivägen för någon. Det tar stopp någonstans bara. Till slut är är det bara att kapitulera. Det här kan jag inte lösa själv, hur gärna jag än vill.

En sak är säker: på det här sättet blir inget projektarbete gjort. Nu är jag livrädd. Livrädd för att jag dristar mig att kritisera, att vara obekväm. Det här blogginlägget känns mycket förbjudet. Någonstans finns ångesten, kunde jag ha gjort något annorlunda? Är det någon magisk insikt jag borde ha kommit till stånd med genom våra mailkonversationer som jag är för dum för att fatta? Borde jag förstått att det gäller att vara ihärdigare än vad jag varit, borde jag ha campat med tält och varm choklad utanför handledarens kontor? Har jag varit otrevlig i mina mail? Kan jag inte uttrycka mig i skrift eller i tal? Går min vädjan inte att förstå? Är jag dum som tycker att i handledarskap ingår det att träffa den person man ska handleda åtminstonde en gång under projekttiden för att diskutera igenom vad som ska göras?

Det stora universitetet är stolt över sin forskning. Det stora universitetet vill inget hellre än att alla deras studenter deltar i olika forskningsprojekt av olika slag. Det stora universitetet vill implementera mer forskning i det nya läkarprogrammet. En hel termin faktiskt. Det är viktigt att forska, viktigt att vara med och dra den stora vårdapparaten framåt. Det är en fin vison det där. Med betoning på vision.

Utförandet däremot är en helt annan sak. Alla läkarstudenter vid det stora universitetet ska enligt den gamla programplanen skriva ett projektarbete. Det är en bra idé. Synd bara att ingen vill ta ansvar för att studenterna får vettiga förutsättningar för att klara av detta. Synd att visionen inte ens når upp till någon slags miniminivå som att garantera handledare till någon som tar sina första stapplande vetenskapliga steg. Synd bara att visionen om att studenterna ska "forska" på grund av en otymplig byråkrati och noll kvalitetssäkring snarare resulterar i en fullkomlig slakt av all gnutta forskningsintresse. Riktigt fantastiskt tråkigt, faktiskt.

Jag känner mig oerhört naiv. Jag borde ha förstått, när jag satt där på informationsmöte förra terminen. Jag ställde en fråga, den borde varit enkel. O du stora universitet, hur ska jag kunna hitta en handledare? Hur ska jag hitta en handledare som lever upp till dina krav "minst doktorerat, helst docent men allra helst professor"? Var ska jag hitta en handledare som är så viktig men ändå pigg på att handleda en liten fjuttig läkarstudent på termin sju som inte kan så mycket alls? Vem vill lära knyttet att läsa vetenskapliga artiklar? Vem vill verkställa det stora universitetets fina vision?

Jag fick aldrig svar på min fråga. En annan student reste sig upp och undrade hur jag kunde vara så dum - att hitta en handledare skulle ju vara den enklaste sak i världen - så fort man visar sitt ansikte på kliniken så erbjuds man ett projekt. Jag vet inte vilken värld den personen lever i. Antingen är det så att jag utstrålar en fantastisk dumhet som avskräcker vem som helst från att handleda mig eller så är det så att det inte riktigt fungerar så som studenten sa. Den på pappret ansvariga för projektdelen av utbildningen lät i alla fall studentens kommentar bli svar på min fråga och gick vidare. Kvar var jag, inte ett dugg klokare.

Jag gjorde mitt bästa. Jag kontaktade några föreläsare. Jag fick napp till slut, jag fick min projektplan godkänd. Bra, tänkte jag. Det var tills det var dags för projektet att starta och det visade sig att min handledare knappast ens kunde ha läst igenom projektplanen jag mödosamt skrivit ihop, eftersom det visade sig att förutsättningar för projektet egentligen helt saknades. Ytterligare en otrevlig överraskning var att handledaren inte alls hade tid för mig. Så här är jag nu, utan fungerande projektplan och utan handledning. Allting verkar bra på pappret, det stora universitetet kan glädja sig åt att jag fyller upp deras projektstatistik. Vad som sedan faktiskt blir gjort är en helt annan sak.

En sak är i alla fall säker. För varje hjälp-mig-snälla-mail jag skriver växer skräcken för att göra nya "vetenskapliga projekt". För varje jaså-svar ökar min desperation. För varje dag ökar besvikelsen på det stora universitetet. Forskningsintresset är just nu både filéat, mörat och färdigt för stekning. Tack, du stora universitet...