Nyläkare i exil

Efter jouren på bästa kliniken är det är fest i kollektivtrafiken. Runtomkring mig är folk uppklädda, glada och något lulliga. Jag menar, det är ju inte lördag varje dag. Man måste komma till och festa och liksom ta bort allt det där jobbiga med att det är mörkt och kallt och grått och hemskt och vidrigt.

Jag sitter som bäst och kurar ihop mig för kvalitetstid med min iPod när han raglar fram till mig

- Why so serious darl'?

Jag gillar inte när främmande människor kommer fram på tunnelbanan. Jag har kvalitetstid med mig själv. Schssssss... Jag vill höra mina egna tankar. Du är full, jag nykter, du ska festa, jag ska sova. Dessutom, du vill inte höra långa och soppiga historier om hur hopplöst kär jag är i någon som inte vill ha mig. Du skulle också dra om du fick reda på vad det innebär att vara ihop med en läkarstudent som på sin fritid mest gillar att sova arbetsruset av sig. Du liksom han.
Men han ger sig inte.

-So where are you going, beautiful?

Men allvarligt? Tror du att jag skulle gå på det där? Du är så full så att ögonen har fastnat i kors och du har en halvrökt giftpinne i handen och klockan är sent.

-As long as you're happy with what you're doing darl'

Och det är då det slår mig, det är jag. Långa jourer, sent lördagkväll, kanske inte alltid en del av festen, ofta trött. Det är värt det. För jag gör vad jag vill göra. Det här kommer att vara en del av mitt liv, en del av den jag är. Jag gillar vad jag ska bli. Det är en skön känsla, mitt i allt. En sekunds klarhet. Om så bara för en sekund läkande.

Han vandrar vidare och jag sjunker in i mitt iPod-land hela vägen hem, mitt i natten.