Nyläkare i exil

Bakom två stora grå låsta dörrar på det stora sjukhuset finns en annan verklighet än den vi är vana vid.  Patienterna beskriver sin verklighet för mig och min handledare där inne i rummet med de grå pinnstolarna. De berättar om hur säpo avlyssnar sommarstugan, hur grannarna är i konspiration för att mörda patientens familj, hur patienten har haft kontakt med gud som säger att det är hennes ansvar att lösa världens konflikter. De berättar om gift i källaren och om FBI som kommer att kidnappa dem och alla oss andra närsom. Den andra verkligheten kan onekligen vara skrämmande.

Men den andra verkligheten kan också vara underbar, magisk rentav. Det är bara vi dumma som inte förstår, vi som försöker droga bort allt det där härliga. Vem skulle inte vilja vara älskad av alla? Vem skulle inte vilja besitta magiska krafter? Vem skulle inte vilja kunna styra det amerikanska presidentvalet genom en knapptryckning på avdelningens tv?

Bakom de två stora grå låsta dörrarna finns de som finns, men inte existerar med oss. Avdelningen luktar gamla cigaretter. Till den andra verkligheten har det stora sjukhusets grandiosa anti-rök kampanj inte nått och kommer heller aldrig att göra. I den andra verkligheten finns det större problem att lösa.

Patienterna lever söndertrasade liv. Det liv vi alla vill leva fungerar inte för dessa patienter, hur gärna de än vill. Försök förklara för kronofogden att pengarna kommer så fort Obama vunnit valet du med. Det går liksom inte. Försök att få någon att ta dig på allvar när du för femtonde gången ringer polisen för att grannen försöker förgifta dig med grönt gift, så får du se. Försök du, att ta kontakt med din tonårsdotter efter att du skämt ut henne på skolgården inför alla kompisarna. Försök att be om ursäkt, försök att få en kram. Försök att få henne att se dig i ögonen. Försök att tala om att du medicinerar nu, försök att få henne att acceptera att mamma är sjuk. Det är inte enkelt.

När jag befinner mig där bakom de två grå, där i deras verklighet kommer insikten nära. Det är plågsamt att inse att patienterna trots alla udda föreställningar är precis som folk är mest. De är inte konstiga, de är inte något i periferin. Deras beteende är i mångt och mycket logiskt om du ser till den verklighet de ser. De vill också bara bli älskade, känna närhet, bli trodda, känna tillförsikt. De älskar sina barn, men en alternativ verklighet gör det svårt att visa det på ett hälsosamt, vanligt sätt. Det är logiskt att låsa in sina barn när FBI är ute efter dem, men socialen vill ju inte förstå. Vem som helst skulle ju bli arg när socialen istället tar barnen och låser in dig bakom två stora grå dörrar.

Jag känner mig otrygg bakom de två gråa dörrarna, men inte av den anledning jag kanske först trodde. Det är inte patienternas beteeende som skrämmer utan det är deras mänsklighet mitt i allt det galna. Det är vetskapen om att flera av dem levde vanliga liv innan psykosen kom. Det är vetskapen om att vi är så lika, vetskapen om att patienterna i mångt  och mycket far illa, det är vetskapen att vi inte vill se tills det kommer för nära och vi måste ompröva det vi trott.

Psykiatrikursen är en annorlunda kurs, men en nyttig sådan. Även om det kanske fortfarande inte är min grej.