Nyläkare i exil

Nej, nu är det fikadags!
Jag brukar alltid lägga en servett under mackan...
Jaså, var du här?
Ursäkta, mina studenter ska faktiskt dokuuumeeentera så nu får du faktiskt arbeta lite
Nu måste du äta, annars fungerar inte tiiiiiiiimarbetet!
Jaha, vad tänker du göra nu då?
Oj, blev du ledsen? Det var inte min mening.

säger hon. Hon är sjuksköterska och min handledare. Och by the way, det var visst hennes mening.

Jag hade sett fram emot det här. Det skulle vara en chans att utvecklas i min arbetsroll tillsammans med andra studenter. Lära tillsammans för att arbeta tillsammans som det så fint heter. Vi utvärderar tillsammans med ansvarig tiiiiiiiimledare som det heter så fint på klingande svengelska efter varje pass, pratar om hur vi har haft nytta av varandra. Alla är rörande överens. Det är fantastiskt.

Ja, jag tycker om min grupp, de andra studenterna. Och innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att de allra flesta sjuksköterskor jag träffat hitintills är fantastiska människor med ett stort mänskligt engagemang, avdelningens nav som lyckas hålla 35 bollar i luften samtidigt. De imponerar. Jag vet att de besitter en stor kompetens och framförallt, en stor portion av den där svåra, tysta mänskliga kunskapen. Jag tycker om dem. Men jag tycker inte om KliniskUtbildningsAvdelning. Jag har aldrig känt mig mer otrygg, utlämnad och faktiskt direkt mobbad av min handledare. Men det är subtilt. Det är inte sådär att jag egentligen kan klaga utan att vara en dramaqueen som inte är värd att ta på allvar. Det är alldeles för smart, alldeles för systematiskt för det.

Vi ska lära oss att ta hänsyn till varandra. Vi ska lära oss att vi alla har kompetenser att ta till vara. Vi är alla vansinnigt politiskt korrekta. Tyvärr verkar det i detta koncept för mig som läkarstudent i praktiken innefatta att jag ska lära mig att jag är ingen utom möjligtvis en stor, uppblåst snobb som kommer ha en hög lön för ingenting. På utbildningsavdelningen blir den klassiska konflikten mellan den äldre sköterskan och den unga kvinnliga underläkaren som jag hoppades mest var en myt verklighet. På utbildningsavdelningen styr sköterskan med järnhand, bestämmer enväldigt vad som är rätt eller fel. Det är jag som är fel, by the way. Det var en evig tur att jag fick komma till hennes avdelning för att äntligen lära mig något.

Jag ska lära mig att jag är ingen värd att ta hänsyn till. Jag ska knäckas. Veta min plats. Det skadar inte att jag får hugga i ibland. Arbeta lite på riktigt. När sjuksköterskorna har sin rapport är tystnaden helig. Helst ska jag sitta brevid och insupa deras kompetens. När jag dikterar slutanteckningar får man gärna prata om helgens bravader på stolen brevid.

Jag känner mig som askungen vars styvmor avskyr henne. Bara för att hon är den hon är, inte för något hon gjort. Ibland kommer läkarhandledaren upp, mitt liv blir enklare. Men för varje gång jag försvaras av läkarhandledaren får jag igen det tusenfallt men subtilt. Ett nålstick här, en tråkig attityd där, lite motarbetad och uthängd i min okunskap på ronden. Vet tukt!

Men vad vet jag, jag är ju mest en dramaqueen.