Projektfrustration mest hela tiden
Mail # 1
Hej! Projekttiden drar igång snart, jag undrar om vi skulle kunna träffas för att gå igenom projektets upplägg?
Svar # 1
Det ordnar sig nog.
Mail # 2
Hej! Jag var i kontakt med dig tidigare och jag skulle verkligen behöva diskutera igenom frågeställning och projektets metod med dig innan jag kontaktar en tredje part.
Svar # 2
Kontakta den tredje parten.
Försöker ringa, inget svar...
Mail # 3
Hej! Jag kan inte arbeta vidare med projektet då jag inte vet vilken metod jag ska använda mig av. Jag skulle verkligen behöva din hjälp. Skulle vi kunna träffas?
Svar # 3
Jag förstår din oro.
Får svar på mitt telefonsamtal. Handledaren ska åka bort.
Jag håller på att bli fullkomligt galen! Jag förstår att jag inte har mycket att komma med. Jag förstår att min handledare har viktigare saker för sig än att handleda mig. Det sista jag vill är att vara i vägen. Jag kan tänka mig många omvägar för att slippa vara ivägen för någon. Det tar stopp någonstans bara. Till slut är är det bara att kapitulera. Det här kan jag inte lösa själv, hur gärna jag än vill.
En sak är säker: på det här sättet blir inget projektarbete gjort. Nu är jag livrädd. Livrädd för att jag dristar mig att kritisera, att vara obekväm. Det här blogginlägget känns mycket förbjudet. Någonstans finns ångesten, kunde jag ha gjort något annorlunda? Är det någon magisk insikt jag borde ha kommit till stånd med genom våra mailkonversationer som jag är för dum för att fatta? Borde jag förstått att det gäller att vara ihärdigare än vad jag varit, borde jag ha campat med tält och varm choklad utanför handledarens kontor? Har jag varit otrevlig i mina mail? Kan jag inte uttrycka mig i skrift eller i tal? Går min vädjan inte att förstå? Är jag dum som tycker att i handledarskap ingår det att träffa den person man ska handleda åtminstonde en gång under projekttiden för att diskutera igenom vad som ska göras?
En sak är säker: på det här sättet blir inget projektarbete gjort. Nu är jag livrädd. Livrädd för att jag dristar mig att kritisera, att vara obekväm. Det här blogginlägget känns mycket förbjudet. Någonstans finns ångesten, kunde jag ha gjort något annorlunda? Är det någon magisk insikt jag borde ha kommit till stånd med genom våra mailkonversationer som jag är för dum för att fatta? Borde jag förstått att det gäller att vara ihärdigare än vad jag varit, borde jag ha campat med tält och varm choklad utanför handledarens kontor? Har jag varit otrevlig i mina mail? Kan jag inte uttrycka mig i skrift eller i tal? Går min vädjan inte att förstå? Är jag dum som tycker att i handledarskap ingår det att träffa den person man ska handleda åtminstonde en gång under projekttiden för att diskutera igenom vad som ska göras?
Kommentarer
Postat av: m
Lite helig vrede parat med nyttig tömning av uppsamlad frustration är inte bara INTE förbjudet - det är faktiskt till och med alldeles nödvändigt. Någon borde skämmas och det är inte du!
Postat av: Emma
Byt handledare. Låter inte som någon som kommer att ge dig särskilt mycket feed-back sen när jobbet är klart heller...Det finns faktiskt många väldigt bra och engagerade handledare. Fråga äldrekursare som redan gjort projekt om de har någon som de kan rekommendera. Lycka till!
Trackback
