Klinikens valpiga fjortis

Vissa insikter är lite obehagliga. Efter att ha tagit mig igenom pubertet och tonårstid och påbörjat vuxenlivet någotsånär välbehållen har jag börjat inse att det här med att ha vuxit upp handlar om vilken kontext man befinner sig i. Jag känner mig oftast ganska vuxen. Jag menar, jag kan ju både städa och köpa färdigmat om det kniper. Ibland slår jag även till på att vara barnvakt och ordna med sparkonton och olycksfallsförsäkring. Vuxen, javisst! Men varför känner jag mig då så förbannat liten och osäker ibland? Varför känns livet ibland lika ångestladdat som när man var fjorton och missförstådd?

Det är ibland tvära kast i kandidattillvaron. Innan man går ut som kandis på klinik är allt mest en lek. Pedagogisk lek förvisso, allt för att förbereda oss på Det Som Kommer Sen. Som barn lär man sig läsa och multiplicera. Som liten kandis lär man sig basal cellbiologi, biokemi, anatomi, fysiologi, mikrobiologi, patologi och det goda kravlösa patientsamtalet. Sedan börjar allvaret komma. Det är du som ska fråga patienten om saker. Det är du som måste lära dig vilka beslut som ska fattas. Dessutom, hur fungerar egentligen en diktafon? Hur skriver man en bra journal? Vad innehåller en bra remiss? Åh, herregud, skriva ett recept? Hur var det man gjorde, nu igen?

Man inser att livet som vuxlig doktor väntar runt hörnet. I vissa situationer är du nästan doktor, i andra är du så hopplöst inte där, lika lite faktiskt som fjortonåringen är vuxen vad gäller ekonomiskt oberoende och självständighet. Precis liksom fjortisen som i vissa situationer är vuxen och i andra ett litet barn kan det stundtals vara frustrerande att dessa kast mellan liten och stor kommer när man minst behöver dem. När man känner sig som mest ynklig ska man klara av projektplan och projektarbete själv, vara stor, jajamensan, medan man andra gånger anses behöva 14 obligatoriska likadana introducerande föreläsningar om vårdhygien för att fatta något.

En yrkesmässig pubertet slår det mig: det är det jag går igenom. Ena dagen liten, andra dagen stor. Ena dagen glad, fylld av självförtroende. Andra dagar, liten, tror mig inte om något. Har inte hunnit skaffa mig den där erfarenheten, inte än på några år. Klinikens valpiga fjortis tar emot sina patienter med darrande ben. Försöker presentera patienten så vuxligt som den osäkra rösten bär, tittar upp på handledaren, orolig över sin egen duglighet.

Tvära kast som sagt. Mycket känslor. Snälla ha överseende.



Kommentarer
Postat av: Helena

Vilken grym blogg!! Jag är helt fast! Fortsätt skriva,
jag är frälst! :-)

2007-12-22 @ 12:15:26
URL: http://superstudenten.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0