Jag protesterar

Det har ju varit kvinnodag och sådär. Finfina plakat har lyfts till skyarna medan andra hävdar att vi faktiskt är jämställda och att demonstrationerna mest är en relik från en tid som var. Vi firar kvinnodagen av tradition, eller?

Det som skrämmer mig mest är denna inställning när allt vi ser faktiskt borde leda oss till den motsatta slutsatsen, Vad som skrämmer mig ännu mer är att det som jag tror hindrar oss från faktisk jämställdhet tycks vara svårt att protestera mot eller att vara arg på. Det handlar ju om vad jag tror att jag vill eller vet att jag borde vilja, och hur inkompatibelt det är med allt det där andra som jag vet att jag vill. Det handlar, kort och gott, om förväntningar på vem jag borde vara på jobbet och hemma.

För ett halvår sedan hade jag också suttit där på lunchrasten och glatt vägt olika specialiteters fördelar och nackdelar mot varandra. Jag hade också funderat på hur specialiteten skulle påverka min pojkvän, min familj, mina barn. Jag hade varit del av det där som jag bara vill kräkas på nu när jag inte längre får vara med i den klubben. Nu när jag står här själv. Ensam. När jag helt plötsligt bara har mig själv att ta hänsyn till. Då finner jag mig plötsligt i att verkligen veta ut eller in, vilket förstås kan ses som en aning konstigt.

Kalla mig bitter, men det upphör inte att förvåna. Intresset för den specialitet man (kvinna?) väljer verkar i mångt och mycket vara sekundärt till hur den påverkar familjen; till skillnad från många av de manliga kursarna som, om jag tillåter mig att raljera, glatt proklamerar att de ska bli neurokirurger, kosta vad det kosta vill. Varför är det så? Varför blir så enormt smarta kvinnor så oerhört dumma när det gäller att prioritera sig själva och sina intressen när det väl kommer till kritan? Varför behöver det vara antingen eller när det aldrig är så för en man? Den läskigaste frågan av dem alla torde nog ändå vara vem är det som driver denna utveckling (eller stagnation) eller kanske framförallt vad det är som driver de som driver utvecklingen? Varför behöver jag bli dumpad för att ifrågasätta?

Vissa dagar är svårare än andra. Idag är en sådan dag. Det är dagar som påminner och minnen som bränner värre än en djup andragradsbrännskada över hela kroppen. Det är minnen om en lyckligare tid än nu. Hade jag kunnat  åka tillbaka till då hade jag gjort det, alla gånger, och det stör mig.

För idag väljer jag ilskan. Idag väljer jag för en gångs skull de röda plakaten och protesterar mot mig själv och min egen förbannade dumhet. Sedan tackar jag gudarna för de personer som står brevid när jag ändå faller ihop, när jag inte kan lura mig själv längre. Det är en gammal vän som hjälper mig att damma av plakaten när de fallit i backen brevid mig och påminner mig om att jag är värd att älskas. Oavsett vilken specialitet jag väljer, oavsett mina fel och brister. Samtidigt som jag går under av smärta och hulkar som en lipsill finns hon där med all sin klokhet och ställer upp.

Tack för att du finns, av hela mitt hjärta.

Kommentarer
Postat av: FiaLisa

Du slår huvudet på spiken. Men det är ju så komplext att det är svårt att veta var man ska börja nysta. En person som tycker att familjen är en viktig del av livet kommer aldrig kunna konkurrera yrkesmässigt med de som bara ser till sig själv och sina behov. Av någon anledning så tycker samhället att det är ok när män är själviska men inte när kvinnor är det. Det innebär att kvinnorna från början inte har samma förutsättningar. Dessutom finns det alltid kvinnor som ställer upp på de själviska männen med markservice och familj AB, motsvarande män är ytterst ovanliga. En annan fråga man måste ställa sig är om man är beredd att välja bort familjen för karriären, jag skulle inte vilja det. Istället får jag försöka hitta en väg där jag kan ha ett spännande yrke utan att behöva konkurrera med "elitisterna". Jag tror fortfarande att det finns en sån väg, eller hoppas...



Och du, det går att hitta kärleken igen även om det känns svårt nu.

2009-03-23 @ 08:31:07
URL: http://fialisa-drdr.blogspot.com/
Postat av: FiaLisa

2009-03-23 @ 08:31:33
URL: http://fialisa-drdr.blogspot.com/
Postat av: m

Arg är bra. Och avdammade plakat, för det är precis det här det handlar om; att tillåta sig själv att satsa på sig själv först och sedan, på jämlika villkor,anpassa sig till en framtida verklighet, där hänsyn till andra tvingar dig att kliva bort från egna behov och drömmar. Men inte nu, absolut inte nu.

2009-03-23 @ 22:29:27
Postat av: Anonym

Arg är bra. Och avdammade plakat, för det är precis det här det handlar om; att tillåta sig själv att satsa på sig själv först och sedan, på jämlika villkor,anpassa sig till en framtida verklighet, där hänsyn till andra tvingar dig att kliva bort från egna behov och drömmar. Men inte nu, absolut inte nu.

2009-03-23 @ 22:32:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0