Nyläkare i exil

Man har liksom vant sig vid att vara anonym vid det här laget. Man har liksom vant sig vid att vara bara ännu en läkarkandidat i mängden som för en halv sekund passerar kliniken under året. Man är ingen som fastnar, ingen som tillför något. Alltsomoftast innebär man bara en extra arbetsbelastning, ett stort frågetecken som ska slussas runt och hjälpas på plats. Alltsomoftast är man ivägen. Hjälper man till är det ungefär jämställt med att som liten hjälpa pappa med att diska; det blir väldigt blött på golvet och pappa blir blöt om strumporna.

På AT-mässan hälsade jag på sjukhuset där jag ska jobba i sommar. Jag hade förberett en presentationsmonolog om vem jag var och varför jag kom fram och hälsade. Jag menar, så att hon inte skulle tro att jag slösade med hennes tid. Det visade sig vara onödigt. Jag hann knappt säga mitt namn.

- Men, hej, det är ju du! Du ska arbeta hos oss i sommar, eller hur? Kul!
- Ska vi hjälpa dig att ordna bostad?

Vänta här nu...
Menar du att du kommer ihåg mig?
Menar du att du faktiskt gillar att jag ska komma?
Menar du att du bryr dig om att jag får någonstans bra att bo?
Menar du att du bryr dig om mitt välbefinnande?
Får man känna sig så alldeles odelat välkommen på det här viset?

En ny känsla, men jag gillar den. Den bådar gott inför sommaren.