Nyläkare i exil

Det ligger patienter i långa rader på akuten, den ena med värre åkomma än den andra. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är som rena rama krigsskådeplatsen och bakjouren svarar inte i telefonen. Det är upp till mig nu, det är tydligt. Så ringer telefonen. På avdelningen har patienten jag precis lagt upp blivit blodtryckslös. Det är många tankar som far genom huvudet när jag springer mot avdelningen.

- Men... jag kunde ha svurit på att det var njursten...jag menar... röntgen visade ju... å smärtan svarade på Voltaren...

Jag svettas och i panik ringer jag narkosjouren som tycker att jag är dum i huvudet. Avdelningen ligger 10 trappor upp och hissen fungerar inte. Väl däruppe har någon lagt ett lakan över min patient och 13 anhöriga står vid fotändan och väntar på svar. Jag vill bara dö. Patienten har dött och det är mitt fel. Det finns ingen återvändo.

- Lilldoktorn, patienten på sal 7 har tappat sitt huvud! Kom nu!

Jag kastar mig ut i korridoren i vild panik. Kan man tappa sitt huvud bara sådär? Hur ska man bära sig åt för att sy tillbaka det? Vad ska man säga till de anhöriga? Har det hänt förut? Måste ringa bakjouren. Det är någonting sku...

Jag vaknar genomsvettig, kall och med en hjärtklappning som inte är av denna världen. Klockan är 5.03 på en lördag och det tar en stund för mig att tänka ut att jag bara är hemma. Jag släpper ner axlarna en stund, tittar mig omkring. Jag och fåglarna är klarvakna när alla utom nattarbetarna sover. Det har blivit rutin det här. De här drömmarna verkar vara en del av konceptet inför sommaren. Typiskt.

På avdelningen bedrivs vård i toppklass. Hit skickas patienter från hela Europa för att ta del av den kunskap som finns här, vård som kan rädda även till synes hopplösa fall till livet. Läkarna och sjuksköterskorna som jobbar här tillhör sveriges absoluta vårdelit. Hit skickas även under kursen vettskrämda kandidater för att förhoppningsvis lära sig ett och annat. Det är med blandade känslor jag och kursaren öppnar dörrarna till avdelningen.

Under kursen har vi fått lära oss att vård och forskning i världsklass absolut inte är synonymt med undervisning i världsklass eller ens ett vänligt bemötande. De är bäst och de vet om det. Det är lätt att bli intimiderad och knappt våga säga hej. Säger du det på fel sätt kan du lätt bli idiotförklarad och sedan går det bara utför därifrån bemötandemässigt.

Men ibland blir man positivt överraskad. Den store läkaren med all sin kunskap är inte alls som i de värsta fantasierna, snarare raka motsatsen. Han älskar sitt jobb, det märks. Han är genuint intresserad av patienterna han har framför sig och brinner för det hopplösa och det svåra. Inte för att visa fina siffror eller för att det är ett förbannat coolt och viktigt jobb utan för att han verkligen vill att patienten ska få komma därifrån och för att han verkligen vill att föräldrar och barn ska få vara med varandra. Dessutom skiner han upp när några malplacerade kandidater vill lyssna och lära. Han berättar med ett leende på läpparna, repeterar vad han tycker är viktigt, låter oss tänka, uppmuntrar oss, visar att vi kan ett och annat trots att vi inte tror det. Över en kaffekopp är han mänsklig och uppmuntrande inför framtiden. Vi finner oss sittandes i ett fikarum vi aldrig varit i fullt av personer vi inte känner, skrattandes inför nervositeten för sommaren som annars hänger över oss som en elak skugga. Det är stort. Den doktorn är stor på riktigt.

Vem som helst kan skaffa sig vassa armbågar och göra sig en karriär på att trampa ner andra. Pek producerar sjukhuset till synes på löpande band. Det gör dig inte unik, eller ens viktig om det inte är något exceptionellt. Vem som helst med en doktorstitel kan få en kandidat eller patient att känna sig dum i huvudet - det är faktiskt inte svårt alls eftersom man redan är ungefär 2 mm hög.

Det svåra är att vara en fantastiskt framgångsrik och ändå bevara nog ödmjuk och ha nog självkännedom för att behålla mänskligheten som gör dig riktigt stor som läkare och lärare. Det är en konst att bli på riktigt respekterad av patienter och kollegor. Det är svårt att få yngre kollegor som har minst 20 år och 52 pek innan de kan ens jämföra sig med dig att kunna skratta och dricka kaffe med dig som jämlikar. Men de finns. Och de imponerar. På riktigt. Och 20 år senare kommer man förhoppningsvis komma ihåg dem för att sträva efter att vara likadan. Om man ens är 10 % av vad de är kan man skatta sig lycklig och lyckad. De är idoler. Idag fick jag en ny mental vaxdocka till mitt egna lilla hall of fame.

De undrar varför personalomsättningen är så hög. De undrar varför underläkarna inte stannar på det stora fina sjukhusets akutmottagning. De undrar varför ingen vill jobba där någon längre stund. Det undrar inte jag.

Klockan är 8.03 och jag har blivit ifrånsprungen av min handledare på röntgenronden. Jag ler mitt allra trevligaste leende när jag går fram till disken där det står en sjuksköterska.

- Hej mitt namn är yetanotherkandidat och jag går kurs här. Idag ska jag vara på akuten, har du möjligtvis en aning om var läkarna är?
- Nä

Sjuksköterskan blänger argt på mig.

- Har du en aning om vem som ska jobba här idag så att jag kan söka på läkaren?
- Nä
- Finns det någon personallista som jag kan leta fram någonstans?
- Det står på tavlan här bakom mig

Tavlan bakom sjuksköterskan är helt tom på namn förutsatt att jag inte blivit både blind, knäpp och icke läskunning.

- Men... tavlan är ju tom?
- Det är väl ändå inte mitt problem?
- Finns det möjligtvis någon lista i en pärm eller dylikt?
- Nä
- ????

***

Internet blir min räddning. Jag lyckas till slut efter många om och men hitta en gömd lista på intranätet och under över alla under och ett stort tack till växeln senare sitter jag med min handledare. Patienterna är inte helt lätta och bakjouren måste ringas. Jag märker med ens hur handledaren blir sjukt nervös och bläddrar febrilt igenom 2 anatomiatlasar och 15 böcker innan det väl blir dags att ringa. 

- Det gäller att vara förberedd, annars får du inga svar

Min handledare tar upp telefonen med darrig hand och ångest i ögonen. Det är dags för den stora utskällningen.

- Hej, det är XX, underläkare på akuten. Är du mycket upptagen?

Sucken på andra sidan hörs ut genom telefonen till andra änden av läkarexpeditionen där jag står. Ja, bakjouren är synnerligen upptagen och alldeles för viktig för en underläkare på akuten. Visste inte underläkaren de här självklara grejerna?

- Vänta, jag har en fråga till!

Med andan i halsen lyckas XX ställa sin fråga men inga följdfrågor och får till sist telefonen slängd i örat.

***

En timme senare sitter jag och skriver journal. Det har ryktats om det stora kriget om mjuka arbetsstolar på arbetsplatsen, men det har ju låtit så småaktigt. De måste ju överdriva, eller hur? Så jag sätter mig i en av kontorsstolarna. Det skulle jag inte ha gjort.

Sjuksköterskan står plötsligt bakom mig, armarna i kors, trummandes med fingrarna och med en min sur som citronsyra. Hon säger ingenting. Jag förstår ingenting. Min handledare vänder sig bort.

- Kan jag inte sitta här?

Trummandet med fingrarna fortsätter och handledaren vänder sig mot min handledare.

- Vi har ju faktiskt pratat om det här! Det där är sjuksköterskornas dator! Och kontorsstolarna är faktiskt först och främst för personalen som jobbar här! Det handlar om arbetsmiljö!

Arbetsmiljö, jo man tackar. De har verkligen lyckats. Det finns många oskrivna regler. Jag har brutit mot ungefär en biljard av dem. Men sjuksköterskan bestämmer sig för att vara storsint och låter mig sitta kvar efter att ha visat mig var jag kan hitta en pall nästa gång. Jag bugar, bockar och tackar. Detta är storartat.

Den nya kirurgkursen har börjat och jag är megakandidat med rätt att vara i skolan jämt. Jag far som en vettvilling mellan ronder jag inte visste fanns uppe på röntgen, avdelningen, mottagningen och operation. Jag klänger i rockärmen på min handledare, eller snarare, jag klänger på alla som kan tänkas ge mig ens ett uns uppmärksamhet eller skickar ett ord i min riktning. Jag har ingen koll på någonting, och det verkar inte som om jag kommer att få det heller.

Statusuppdatering: jag och mina kursare är i vägen. Vi har intagit avdelningen som inte är så vana vid vår närvaro längre, några omläggningar av läkarprogrammet senare. Så beslutar någon med kandidatabstinens att starta en kurs och plötsligt är vi överallt, framförallt där vi kan irritera folk mest. Informationen om vår närvaro finns på anslagstavlan men den verkar folk inte ha läst eller informerats om. Så vi berättar och förklarar och berättar igen för att göra om samma sak när vi kommer nästa dag.

Jag inser hur bisarrt det är att vi bara står och hänger, desperat försöker få vara med, se något. Att vi egentligen inte har något där att göra är plågsamt tydligt. Detta är kandidatlivet när det är som sämst och jag orkar inte riktigt med det längre. Kirurg, javisstja. Det var ju det jag ville bli. Eller? När jag för sjuttioelfte gången sedan kursen startar finner att jag just spenderat två timmar sittandes på en pall utanför en operationssal för att vänta på operatören som skulle komma snart är det ju nästan så att man undrar varför. Det är nästan så att jag får lust att slänga den gröna mössan åt fanders för att aldrig komma tillbaka. Det är ju nästan så att jag får lust att göra något vettigt av min tid istället. Jag är ju faktiskt nästan inte så desperat.

Men jag säger nästan. För det är alltid så, just när jag tänker sådana tankar, just när jag nästan ger upp som det händer. Det är då som man hamnar där framför ett sår med en kirurg som inte vill annat än att undervisa och operationspersonal som är fantastiskt trevlig och hjälpsam. Det är just då som man inser att det trots allt inte finns något bättre, eller något som är mer intressant. Det är då man drar högsta vinsten och lön för mödan. Det är då som man inser att det trots allt kanske ändå är det här man måste bli. Men jag kommer inte ifrån min förvåning över hur den kirurgiska specialiteten kan vara både himmel och helvete på samma gång.