Nyläkare i exil

På avdelningen bedrivs vård i toppklass. Hit skickas patienter från hela Europa för att ta del av den kunskap som finns här, vård som kan rädda även till synes hopplösa fall till livet. Läkarna och sjuksköterskorna som jobbar här tillhör sveriges absoluta vårdelit. Hit skickas även under kursen vettskrämda kandidater för att förhoppningsvis lära sig ett och annat. Det är med blandade känslor jag och kursaren öppnar dörrarna till avdelningen.

Under kursen har vi fått lära oss att vård och forskning i världsklass absolut inte är synonymt med undervisning i världsklass eller ens ett vänligt bemötande. De är bäst och de vet om det. Det är lätt att bli intimiderad och knappt våga säga hej. Säger du det på fel sätt kan du lätt bli idiotförklarad och sedan går det bara utför därifrån bemötandemässigt.

Men ibland blir man positivt överraskad. Den store läkaren med all sin kunskap är inte alls som i de värsta fantasierna, snarare raka motsatsen. Han älskar sitt jobb, det märks. Han är genuint intresserad av patienterna han har framför sig och brinner för det hopplösa och det svåra. Inte för att visa fina siffror eller för att det är ett förbannat coolt och viktigt jobb utan för att han verkligen vill att patienten ska få komma därifrån och för att han verkligen vill att föräldrar och barn ska få vara med varandra. Dessutom skiner han upp när några malplacerade kandidater vill lyssna och lära. Han berättar med ett leende på läpparna, repeterar vad han tycker är viktigt, låter oss tänka, uppmuntrar oss, visar att vi kan ett och annat trots att vi inte tror det. Över en kaffekopp är han mänsklig och uppmuntrande inför framtiden. Vi finner oss sittandes i ett fikarum vi aldrig varit i fullt av personer vi inte känner, skrattandes inför nervositeten för sommaren som annars hänger över oss som en elak skugga. Det är stort. Den doktorn är stor på riktigt.

Vem som helst kan skaffa sig vassa armbågar och göra sig en karriär på att trampa ner andra. Pek producerar sjukhuset till synes på löpande band. Det gör dig inte unik, eller ens viktig om det inte är något exceptionellt. Vem som helst med en doktorstitel kan få en kandidat eller patient att känna sig dum i huvudet - det är faktiskt inte svårt alls eftersom man redan är ungefär 2 mm hög.

Det svåra är att vara en fantastiskt framgångsrik och ändå bevara nog ödmjuk och ha nog självkännedom för att behålla mänskligheten som gör dig riktigt stor som läkare och lärare. Det är en konst att bli på riktigt respekterad av patienter och kollegor. Det är svårt att få yngre kollegor som har minst 20 år och 52 pek innan de kan ens jämföra sig med dig att kunna skratta och dricka kaffe med dig som jämlikar. Men de finns. Och de imponerar. På riktigt. Och 20 år senare kommer man förhoppningsvis komma ihåg dem för att sträva efter att vara likadan. Om man ens är 10 % av vad de är kan man skatta sig lycklig och lyckad. De är idoler. Idag fick jag en ny mental vaxdocka till mitt egna lilla hall of fame.