En annan sorts saknad

Jag träffade en av mina favoritmänniskor idag.
Jag vet inte ens om jag får tycka att hon är en favoritmänniska.
Det känns som att ta sig friheter som inte är mina.
Men det kan inte hjälpas.
Vissa människor bara är sådär
varma
smarta
skarpa
självklara
idoler
Hans mamma är en sådan person.
Det är svårt att inte sakna.
Det skulle du också göra.

Jag stöter ihop med henne i det anonyma myllret av opkläder och läkarrockar uppe på röntgenavdelningen.
Även om jag hade önskat att saker och ting var radikalt annorlunda.
Ett hej, en kram
jag lovar att ringa om jag behöver hjälp
Sen springer jag vidare
Kirurgerna har redan hunnit springa ner till avdelningen
Jag har aldrig haft mindre lust att springa efter.
Kan vi inte ronda mera här?

Det är såhär det är nu.
Jag måste acceptera det
trots att jag inte vill
Bitterljuvt att träffas igen
för det påminner en om saknaden
om det lilla tomrum som skapats
För sådant är tyvärr livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0