Nyläkare i exil

Att skriva arbete skulle kunna vara fantastiskt kul. Jag gillar att skriva och det ska bli fantastiskt kul att få fördjupa sig i ett område. Men...

Det snöblaskar ute och trots att klockan bara är strax efter fyra har mörkret redan börjat sänka sig därutanför. Artikelhögen är svårläst och jag får inte tag i min handledare. Tankarna vandrar iväg... Jag borde boka in lite arbetspass. Orkar inte. Jag har ett seminarium eller tre att förbereda när jag helst av allt vill lägga mig framför tvn och förbanna novembermånaden hårt och länge. Orkar inte. Det värsta är att det inte är synd om mig. I-landsprobem säger du. Jag kan inte annat än att hålla med.

Att skriva arbete är kul men min startsträcka är enorm. Till en början ställer jag till det för mig själv och drabbas av en egenorsakad paralyserande prestationsångest. Tangenterna och datorn är framför mig, ett blankt dokument kallat disposition. Brevid dem pappret från min pluggchokladkaka. Du vet, den där jag unnade mig för att jag skulle vara så duktig. 545 riktigt onödiga kcal senare är fortfarande ingenting gjort. Efter 545 riktigt onödiga kcal är allt jag presterat ett skräpmonument över min fenomenala läs- och skrivkramp. Nu börjar jag bli riktigt patetisk. Kanske dags att gå och koka sig en kopp te? Ta en paus?