Nyläkare i exil

Ok, jag tror att jag kan komma att gilla det här på riktigt. Gynekologi och obstetrik kanske är min grej, i alla fall rent medicinskt. Det är medicin, det är praktiskt mottagningsarbete, det är operation och det är nya liv. Det är endokrinologi, anatomi och den där magiska embryologin...

Men det är det där med kvinnokliniker. Det är fantastiskt mycket elände också. Det är våldtäkter, oönskade graviditeter hos 14-åringar, barnlöshet hos karriärister som hade planerat allt så bra, missfall, cancer och dödfödda barn. Det är förlossningar som går åt skogen och barn som är skadade och missbildade. Det är hormoner och känslostormar -kvinnokliniken lämnar ingen oberörd. Det ligger liksom någonting i luften.

Böckerna från den gamla terminen står i hyllan. Jag var och hämtade de nya böckerna häromdagen. Det är en liten ritual, det där. Rensa väskan, slänga godispapper från tentaplugget, slänga trasiga pennor och alla de där föreläsningsanteckningarna man någonstans vet att man aldrig mer kommer att titta på. Fast man vågade ju inte slänga dem då, innan tentan. Jag vågar nu. Det är någonting hoppfyllt över att börja en ny termin, trots allt.

Jag vet att jag är skadad när terminsstarter är mitt nyår, min tid för nyårslöften. Det vittnar om en ganska lång skoltid. En skolskada, kan tyckas. Men det är liksom tid att blicka framåt nu. Allt annat är bara aska. Och ont.

Väskan är förberedd, skorna tvättade, lakanen i sängen bytta. De nya böckerna vittnar om vad som kommer härnäst. Med darrande ben ska jag se hur liv kan börja. Först där på förlossningen, där på akuten, där på mottagningen och sedan där på avdelningen där jag så småningom ska ta mina första steg i livet som doktor. Där som jag ska försöka få den alldeles för stora rocken att försöka passa någorlunda. Trots känslan av att mest vara ett fejk. Tillsammans med mitt nya stetoskop och de där skorna jag ska köpa, ska jag försöka att börja att leva igen.

Min lägenhet är fruktansvärt tom. Det händer att jag hittar saker som påminner och jag kastas ner i det där avgrundsdjupa hålet av saknad. Jag känner mig värdelös, undrar vad jag gjorde fel. Får panik när jag inser att jag inte förstår varför. När jag inser att jag inte räckte till, trots att jag verkligen ville. Undrar om det gör mig till en hemsk människa.

Undrar om fokus har varit på fel saker för dig.
Undrar hur jag hade kunnat göra det annorlunda.
Undrar om jag borde ägnat mindre tid åt utbildningen
och mera tid åt dig
Hade du älskat mig då?
Hade jag varit beredd att göra det?
Hade jag kunnat leva med mig själv?
Hade du varit beredd att ställa upp för mig då?
Hade det gjort mig intressant i längden?
Hade det inte bara gjort mig våpig?
Har jag prioriterat fel?
Vad hade jag behövt göra
för att få dig att förstå hur jag älskar dig så att det gör ont?

Det gör fruktansvärt ont. Men jag lever. Och saknar.

Snön faller stilla över mitt kvarter. Lamporna i eken på det annars tomma torget lyser svagt, i övrigt är det mörkt. Det  är kallt ute, sådär så att det smärtar att ta av sig vantarna. Där vid korsningen står brevlådan, och i den lägger jag ett kuvert innehållandes mitt anställningsavtal. Det är avtalet som säger att jag ska jobba som underläkare i sommar. Avtalet som hur jag än vrider och vänder på det kommer att påverka och prägla mitt 2009. Fånigt kanske, men nog känns det lite ödesmättat, vuxet, roligt och lite speciellt när jag hör kuvertet falla mot botten av postlådan med en mjuk duns.