Nyläkare i exil

Jag är nyss hemkommen från externplacering på ett sjukhus ute på landet. Jag har haft en fantastisk vecka! Jag har fått följa med på operation och mottagningar, operera bort basaliom och sy några stygn på akuten. Men framförallt har jag känt mig välkommen som jag aldrig känt mig välkommen förut. Som det känns nu finns det ingen anledning för mig att sträva efter någonting annat än att börja jobba på en mindre ort.

Hej Börje! ropar helt plötsligt min handledare när vi går där i korridoren.

Läkarna på det lilla sjukhuset möter sina patienter i korridoren och säger ett hej följt av deras förnamn. Stämningen är familjär ch de mjuka värdena verkar värderas på ett helt annat sätt än på universitetssjukhuset. Här är det inte tal om de armbågar man tvingas till för att knipa ett jobb i den stora staden. Läkarnas mänskliga engagemang imponerar. Känslan av att man befinner sig mitt i ett avsnitt av Doktorn kan komma är ibland påtaglig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om priset för denna sorts patientkontakt på mindre ort inte stundtals är väldigt högt; leker du Dr Quinn kommer patienterna alltid att se dig som den snälla doktorn. Du kommer alltid ha tid, även när du snabbt ska handla något på snabbköpet. Aldrig kommer du att få vara sur och inte vilja prata med folk du möter bara för att du är trött. Alla vet vem du är, vet att du ställer upp i alla lägen. Du har alltid ork. Du vet alltid att dina grannar har det sämre och därför kan du aldrig tillåta dig själv att känna dig ynklig. För detta vinner du all respekt men kan glömma avkoppling i din omgivning. Dina barn kommer alltid att vara doktorns barn och du kommer att veta alltför mycket om dina barns klasskompisars föräldrar. Gör du fel vet alla detta inom en halvtimme. Skulle jag stå ut med detta i längden, såsom min fantastiske handledare på landsortssjukhuset? Skulle jag stå ut med att mina barn stundtals fick betala ett högt pris på grund av förälderns Doktorn kan komma-komplex?

Helt klart är dock att det känns som om jag nu vet var jag vill göra början av min karriär. Hur det blir sedan kan bara framtiden utvisa.

Det gäller att ha vassa armbågar
Alla kollegor är typ A-människor
Det gäller att vara bäst, trots att någon annan alltid är mer påläst
Det är redan när man säger hejdå klockan 17.
En urusel arbetsmarknad väntar
Tillfällig anställning de närmaste 15 åren
Jag riktigt längtar
Hur ska familjen orka?
Vill jag aldrig ha någon fritid?
Eller speciellt hög lön?
Kommer jag glömma bort vad som är viktigt?

Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det här är roligt. Verkligen. Det är tillfredsställande med att plocka bort sådant som är sjukt, och sedan sy igen. Miljön är spännande. Jag gillar de gröna och blå kläderna och det är, patetiskt nog, inte utan lite stolthet man sätter på sig en ful lila mössa och ber om  sterila handskar i storlek 6 1/2. Detta trots att jag stack mig på en suturnål förra veckan.

Kan inte låta bli att känna att det är lite typiskt. Lite typiskt mig att falla för det som är krångligt,  det som innebär den största prestigekampen. Vill, vill, vill vill, trots att logik talar emot. Jag menar, väljer jag en annan specialitet, säg rehabmedicin, väntar ett tryggt liv utan prestigekamp med trevliga kollegor och reglerad arbetstid. Dessutom Sveriges bästa anställningsvillkor. Du behövs överallt.

På kirurgen är du aldrig behövd. Det finns alltid någon annan redo att ta vid, springa om när du inte orkar kämpa. Jag kommer inte att vara good-enough på minst 20 år. Jag kommer aldrig att duga, jag kommer alltid att behöva veta min plats. Jag kommer att få höra det. Inte alla kommer att vara snälla. Du blir lätt idiotförklarad på en kirurgavdelning. Bland alfahannar och alfahonor finns inte plats för mänsklig svaghet. Det finns inte plats för tårar, men de kommer att komma i alla fall.

Trots detta vill jag. Jag vill bli kirurg. Det kallas hängivenhet eller ren dumhet, välj själv. Typiskt.

Jag är världens tråkigaste människa. Det är sant. Två erbjudanden om att gå ut ikväll med jättetrevliga människor. Jag orkar inte göra något av det. Efter 10 veckor kirurgkurs som varit väldigt kul men krävande och efter en vecka där jag bott på sjukhuset är jag officiellt slut. Kaputt. Bensinstopp.

Det dåliga samvetet gnager. Jag har världens bästa pojkvän, familj och vänner som står ut med mig och min dröm.  Jag har inte blivit avskräckt av denna kurs, snarare än mer sugen. Blod på händerna och sedan blodad tand, uppenbarligen. Ur vissa aspekter kan jag ändå inte låta bli att fundera hur jag kan  vilja något så hårt som innebär vad det faktiskt innebär för mitt sociala liv och för familjen, för livselixiret. Jag måste lära mig att leva med dåligt samvete, lära mig att hantera den. Acceptera att jag behöver en karriär för att fungera som människa. Vad värre dock är att det kanske förhoppningsvis även kommer att adderas om några år om man skaffar sig en  egen familj, förhoppningsvis med mannen i mitt liv som troligtvis också kommer att arbeta en hel del. Våra eventuella barn kommer att vara vana vid att bli hämtade sist från dagis och att mamma ibland jobbar kvällar, nätter och helger. Ibland känner jag mig självisk. Jag blev aldrig utsatt för något sådant. Mamma hade alltid tid, har alltid tid.

Men det är ju så kul!

Stora frågor, jag blir nästan yr. Det får vänta, helt enkelt. Måste kanske inte lösa detta just nu. Jag har en dejt med min säng i ett väldigt mörkt och tyst rum.

Jag hatar att göra fel och har så alltid gjort. Jag kunde vara irriterad i veckor efter prov som inte hade gått bra. De där nesliga felen var och är bland det värsta i världen någonstans kort efter ond bråd sjukdom, olycka eller död. Vad bra då att jag valt en karriär där felen inte spelar så stor roll. Inte. Hur tänkte jag egentligen?

Början av infektionskursen jag läser nu har haft ett genomgående tema av läkarmisstag. Läkare som inte inser att patienten var sjuk i sepsis och patienten dog. Läkare som skriver ut så mycket antibiotika att vi inte längre kan behandla de som är riktigt sjuka. Våra föreläsare försöker få oss att inte göra samma misstag. Jag och många med mig är vettskrämda och lite uppgivna. Den jobbiga insikten är ju att de läkare som gör sådana misstag inte är inkompententa idioter som du kan bortse ifrån. Den doktorn kan vara någon som du respekterar högt, någon av dina vänner eller ve och fasa, du själv.

Fem och ett halvt års utbildning kändes så långt då när man började. Med dryga två år kvar känns det som ingenting. Jag trodde jag skulle kunna mer. Jag struntar numera högaktningsfullt i om det blir fel på en tenta. Det som är riktigt läskigt är verkligheten, det faktum är att ett misstag sker så lätt och att DÅ är det på riktigt. Felet finns inte längre bara på ett papper som du kan lägga undan eller bränna om du känner för det. En tanke åt fel håll, en felbedömning och sen kan det vara kört. Patienten blir sjukare eller dör och kvar står du eller din kollega och hatar ert jobb.

Hur gör man då för att våga gå till jobbet när insatsen är så hög? Hur lär man sig leva med ansvaret över svårt sjuka människor? Hur ska man förhålla sig till det? Hur gör man när det blir fel trots att man gjort precis som man borde? Hur lär man sig leva med misstag man gjort? Hur kan man prata om sådant här med varandra? Kommer jag att klara av det? Får jag säga så utan att du tror att jag har valt fel utbildning och att jag kommer bli en fruktansvärd doktor?

Jag har aldrig tyckt om att gå till doktorn eller tandläkaren. När jag var liten och skulle besöka någon av dessa personer var det gråt och tandagnisslan tills jag somnade av utmattning. Har det förbättrats något sedan jag började läkarprogrammet? När jag sett hur många underbara kursare jag har? När jag träffat så många proffsiga och vänliga doktorer? När jag har fantastiska kompisar som utbildar sig till den stora skräcken, tandläkare?

Knappast. Om något så har tröskeln att söka vård höjts ytterligare ett steg. Snälla doktorer/handledare/lärare och kursare till trots, det är inte kul att stöta på dem när man själv söker vård och de är ju överallt! Dessutom så har jag ju sett folk som är bra mycket sjukare än mig, så varför skulle jag söka vård för min tillsynes banala åkomma? Ursäkter, ursäkter... Freud skulle ha gillat det här.

Om vi ska prata möjliga orsaker och inte ursäkter då?

På läkarutbildningen är det alltför ofta vi och dem. Doktorer och patienter. Doktorerna botar, patienterna är sjuka. Vi blivande doktorer ska inte klaga. Vi går en dyr och fin utbildning. Vi har fått chansen till ett bra jobb. Vi känner av stämningen, och för någon med patologiskt duktighetssyndrom som jag själv blir den stundtals mycket påfrestande. Det gäller att vara tacksam. Vi ska plugga heltid, gå med på jourer, skriva projektarbete eller allra helst doktorera på halvtid, jobba för arbetslivserfarenhet, ha en aktiv fritid, träna 3 gånger i veckan samt äta hälsosam mat (vi vet ju hur viktigt det är) och samtidigt vara harmoniska människor. Signalerna är tydliga. Det funkar inte att bli eller att vara sjuk. Vi föraktar sjukdom, det är vårt jobb att utrota den och allt annat som kan vara obehagligt. Det funkar inte att inte orka, att vara lat ibland. Du passar inte in. Att besöka sjukvården? Erkänna för en blivande kollega att du är en misfit som doktor? Glöm det.

Vi väljer istället i hög grad att självbehandla eller ignorera symptom och det startar redan under utbildningen. Du blir gärna din egen patient någon gång från termin 4 eller så. Skulle vi låta någon annan patient än oss själva ha en PAL (PatientAnsvarig Läkare) som just avslutat termin 4? Vad är det vi är så rädda för? Tror jag att någon kommer att skjuta mig för att jag vågar yppa något negativt med drömutbildningen eller drömyrket? Tror jag att jag kommer bli jagad av de som inte kom in på läkarutbildningen, att de ska stå med plakat utanför mitt fönster och bua? Är det inte naturligt eller rentutav hälsosamt att de första terminernas bild av det framtida yrket nyanseras något? Är det så jobbigt för att det är första terminerna ute i verkligheten? Ve och fasa, tycker jag själv att det är pinsamt att jag visar svaghet? Är jag ledsen för att jag inte är en supermänniska?

Det finns en del att jobba med, exempelvis att våga vara trött ibland. Våga erkänna när allt inte är bra. Inte hålla uppe en fasad som inte gagnar någon utan bidrar till att upprätthålla den misslyckade charadern superdoktorn? Det finns säkert fler som känner likadant att döma av det man kan läsa på exempelvis Åsa Nilsonnes blogg. Den envisa tvååringen som ropar "kan själv!" så fort jag inte mår bra måste bort. Helst innan jag hamnar på akuten med sprucken blindtarm jag självdiagnosticerade som harmlös IBS eller något dylikt...

En favoritserie på tv just nu är Dr House. Du vet, den där serien om en doktor som är så fruktansvärt socialt osmidig att han blir rolig. Det gäller förstås tills man möter en sådan doktor själv.

Jag är livrädd för att bli som Dr House eller någonting ens i närheten. Från den dag jag kom in på läkarutbildningen har jag fått höra många historier om doktorer som betett sig som fullvuxna elefanter i känslomässiga porslinsfabriker. Med varje historia växer rädslan. Jag vill inte att mina patienter ska ringa till sin mamma/partner/kusin/faster/vän för att gråta eller skälla. Jag vill bli en doktor som patienterna tycker om.

De där usla doktorerna som jag har hört historier om då? Vilken sorts människor är de egentligen? Monster som gillar att plåga andra människor? En sorts personer som dricker citron på morgonen och funderar på hur de lättast ska göra livet surt för sina patienter? Vem vill bli en dålig doktor?

Det vill nog ingen. Det jobbiga svaret är att de dåliga doktorerna nog äter müsli eller ostmacka och dricker kaffe som alla oss andra. De kan till och med vara riktigt trevliga personer så länge de sitter i fikarummet. Den något otäcka insikten smyger sig på. Hemska tanke, är det så att vi alla har potential att bli en Dr House?

Under preklintiden är vi alla fantastiska doktorer. Vi lär oss det teoretiska patientsamtalet som ett mantra. Lyssna, öppna frågor, bekräfta patienten. Det var ju inte så svårt. I teorin finns inte tidsbrist. I teorin är man alltid på gott humör. I teorin är alla patienter och du på samma våglängd. I teorin är du intresserad av alla sjukdomar. I teorin kommer patienter inte och begär det omöjliga. I teorin kan man trösta även de otröstliga patienterna. Sedan möter man verkligheten.

I verkligheten finns mottagningsbesök med 5 minuter avsatt per patient. I verkligheten har du ont i magen, ibland har du kanske sovit dåligt eller bråkat med pojkvännen. I verkligheten kanske du och din patient har helt olika syn på livet eller kommer från två helt olika kulturer. I verkligheten tycker du att kroniska smärtsyndrom är något av det mest ointressanta som finns. I verkligheten kan du inte sjukskriva alla patienter som vill det, du måste välja. Du måste vara professionell, göra en bedömning. I verkligheten når kanske din tröst inte alltid fram. Det är smärtsamt och som försvar föds en Dr House som varken tar sig själv eller patienterna på allvar.

Det gäller att vara mer professionell än så. Jag ska göra mitt allra bästa. Jag lovar.

...någonstans kommer sedan verkligheten ikapp, den där insikten om att dygnet inte har 48 timmar, den där otäcka insikten om att jag aldrig kommer att räcka till på det sättet som jag vill och det skrämmer. Det landade en tidning på min hallmatta idag. AT-guiden. Tydligen har jag kommit tillräckligt långt in i utbildningen för att folk ska tycka att det är dags för mig att börja tänka på framtiden, en framtid som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Just nu måste jag säga att jag har svårt att få det att gå ihop, så mycket att kunna, så lite av det jag kan. Hur blir man någonsin redo för ett så stort ansvar? Kommer jag någonsin att duga till? Kommer jag att trivas? Accepteras av mina kollegor? Känna mig välkommen på min arbetsplats? Hitta till fikarummet?