Nyläkare i exil

...någonstans kommer sedan verkligheten ikapp, den där insikten om att dygnet inte har 48 timmar, den där otäcka insikten om att jag aldrig kommer att räcka till på det sättet som jag vill och det skrämmer. Det landade en tidning på min hallmatta idag. AT-guiden. Tydligen har jag kommit tillräckligt långt in i utbildningen för att folk ska tycka att det är dags för mig att börja tänka på framtiden, en framtid som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Just nu måste jag säga att jag har svårt att få det att gå ihop, så mycket att kunna, så lite av det jag kan. Hur blir man någonsin redo för ett så stort ansvar? Kommer jag någonsin att duga till? Kommer jag att trivas? Accepteras av mina kollegor? Känna mig välkommen på min arbetsplats? Hitta till fikarummet?