De där dagarna

Det är lite svårt det där med att alltid lämna. Det är svårt att packa ihop sina saker just när man hade börjat göra sig bekväm för att gå rakt ut i det okända igen. Jag har tvingat mig själv att lämna om och om igen den senaste tiden. Lämna bekvämlighet, lämna trygghet och byta ut det mot ovisshet. Tvingat mig själv att flytta, lära mig köra bil, åka skidor, älska löpning. Allt för att jag så småningom hoppas att kunna landa i något bättre, någonting ännu närmare mina drömmar. Oftast vet jag ju att det är så, vilar lugnt i det och livet rullar vidare med pendling, AT-rotation, extraplaceringar tills jag inser att tiden visst har gått väldigt fort. Det är under de dagarna som jag liksom kan ramla tillbaka till en ledsen plats och bara inte orkar vara stark eller resonabel.

Det är de dagarna jag behöver påminna mig själv om varför lite extra mycket. Det är de dagarna som jag lämnarmannen och vännerna i vårsolen för att själv ta mig till en ensam lägenhet borta i skogen. Det är de dagarna när jag vet att det som väntar är nervositet på ännu en ny arbetsplats där jag så småningom hoppas att jag ska passa in. Det är de dagarna när jag fumlar, behöver fråga om vad jag heter. Det är de dagarna när jag får negativa besked och tvingas fundera om vad gäller det där livet efter AT.

Det kommer att bli bättre. Jag vet ju det. Jag vet ju att det förr eller senare kommer att komma stunder när jag inser att jag faktiskt har lärt mig något nytt. Det kommer att komma stunder när jag inser att jag har kommit ut på andra sidan, blivit starkare, vuxnare, lättare. Tills dess så får jag be min omgivning om ursäkt och vara glad över att den enda som drabbas av min frustration är högtalaren på min stereo.

Idag vankas det nämligen glass på gatan i skogen. Det vankas arg musik och orimlig självömkan. Det vankas löprunda i ipod-bubbla. Allt tills jag blivit snäll och positiv igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0