Nyläkare i exil

Handledaren visar mig runt bland rondrum, korridorer, patientsalar, kök, fikarum, kaffeautomater, receptioner, postfack och annat livsnödvändigt. Mitt i springet stannar hon till. Det är tydligen dags för en paus.

- Röker du?

Behöver jag ens nämna att jag har lämnat medicinkliniken? Behöver jag egentligen ens andas om att det är minst sagt annorlunda? Jag har inte sett fram emot det här, för att uttrycka mig positivt. Det var ju inte sådär överväldigande trevligt senast. Faktum är dessutom att jag är rädd för att inte ha fått med mig allt det jag behöver från kursen. Jag känner mig nämligen ännu mer tafatt än den där första dagen på det första vikariatet. Jag vet liksom inte ens var jag ska börja, ännu mindre hur. Det gör mig panikslagen, som Bambi på väldigt hal is under en bro. Jag är rädd för att trilla genom isen rakt i djupt vatten innan jag ens har förstått det själv.

På tidboken är 4 patienter, jämfört med akutmottagningens snitt på ca 12 på jämförbar tid. Och det går lååångsamt. Snabba diagnoser? Snabba, konkreta handläggningar? Glöm det och hej och välkommen till den psykiatriska öppenvården. För det är alltid mer invecklat än så. Det är när livet inte fungerar, trots bästa möjliga behandling, de där sjukdomarna som handikappar utan att man kan förklara exakt hur för försäkringskassan. Det är oro, besvikelse och ångest. Som alla de symptom jag hade svårast att förhålla mig till på medicinakuten i sin renaste, destillerade form. Det är nu jag verkligen kan börja tala om att inte räcka till.

Hur kan man förhålla sig till att man inte ens kan lindra mer än det allra värsta? Hur ska man som prestationsprinsessa med ett patologiskt bekräftelsebehov stå ut med missnöje och elände, att aldrig lyckas? Hur ska man stå ut utan att helt tappa all empati av ren självbevarelsedrift?