...och på jobbet går det också jättebra

- Men du, färdig nu och allt, hur går det på jobbet?

Jättebra. Succé som det anstår en AT-läkare. Äkta sjukhusglamour, överhopad av arbete, likblek, instängd på akuten när andra leker i solen, nyss duschat av mig och tvättat håret med sjukhustvål i brist på annat efter det att jag har blivit spydd på av en mindre nykter festprisse. En riktig fräsching. I alla fall mindre ofräsch när sjukhustvålen gjort mig någotsånär ren.

Ni skulle se hur jag glider omkring där i korridorerna. Säkerheten själv med miljoner frågor, för stora kläder och ett evigt tvivel. Tvivel på hur jag ska göra med den där döende patienten, tvivel när man möter arga anhöriga som helst inte vill ha med sjukhus att göra, än mindre med personer som berättar jobbiga saker. Tvivel när jag inte räcker till. Tvivel när det stundtals känns som om den där akutmottagningen/avdelningen/mottagningen/ skulle drivas mer effektivt utan mig. Tvivel på om jag egentligen passar för det här jobbet, tvivel just för att jag tvivlar. Jag känner mig skyldig. Inkompetent. Ovärdig.

När jag står där på avdelningen, ensam med en döende patient. Känslan av att inte kunna göra något, knappt ens smärtlindra. Jag har ringt de där samtalen. Det är och har varit slut länge. Människor på sjukhus är sjuka. Ibland dödssjuka på riktigt. På sjukhus dör människor för att aldrig komma åter. Och mitt i allt det där står du. Och, om du har tur den där narkosläkaren som är en av de nya stjärnskotten i min handlednings-hall-of-fame. Som förstår att du tvivlar men hjälper dig att inte tveka när du måste. Obotligt cancersjuka männsikor dör. Obotligt cancersjuka människor ska smärtlindras, ångestlindras och symptomlindras. Det är bara så, även om det går emot varenda fiber i hela kroppen att bara stå där när någon drar sina sista andetag. Det är livet och jobbet. Har du tur har du sällskap vid din sida i form av en väldigt klok narkosläkare.

Får man tvivla?
Får man känna sig överväldigad?
Får jag ändå tycka att det är kul?
Får jag ändå tycka om mitt jobb?

Det kanske går emot precis all rimlig logik. Men någonstans, när jag är utsövd, har ätit, mannen har ringt och jag har fått tvätta håret med riktigt schampo hemma i min egen dusch så kan jag känna mig glad och tacksam. Glad och tacksam för att jag har ett jobb som jag bryr mig om. På riktigt. Med varenda fiber av min kropp.

Nu ska jag bara börja att lära mig det där med balans.


Kommentarer
Postat av: m

Men du verkar ju förstå alldeles precis - balansen mellan ödmjukhet, tvivel och obändig närvaro när du vet att det krävs. Du är så klok fast du är så ung, Pyret!

2010-05-24 @ 23:10:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0