Nyläkare i exil

I receptionen på mottagningen ligger en lista med en rad namn. Sedan står det ansvarig läkare och efter det mitt namn. Vänta nu.. Just det. Jag har fortfarande inte vant mig direkt. Visserligen har jag nu lokaliserat var sjukhuset gömmer de läkarrockar som bara är en storlek för stor. Visserligen slipper jag frysa utan att se ut som om jag lånat pappas läkarrock för att gå på maskerad. Visserligen har jag min egen stämpel, visserligen mitt eget receptblock och den där namnskylten som mormor så gärna vill se mig i att hon överväger att bli sjuk. Men faktum är att jag drunknar i den där läkarrocken ändå.

Jag och sjuksköterskan går igenom dagens patienter.

- Sen gör du så här
- Vi brukar beställa de här proverna
- De brukar sällan behöva någon uppföljning
- Kolla urinstickan

Jag lyssnar, lär mig, tar in. Frågar överläkaren som har mottagningen brevid om sådant jag ändå inte förstått. Så fattar jag ett beslut. Förankrar detta med överläkaren. Frågar sjuksköterskan med den långa erfarenheten om hur jag går till väga rent praktiskt. Sedan frågar jag läkarsekreteraren om hur jag ska sköta pappersarbetet.

- Vänta lite här, så ska jag bara kolla upp vilken rutin som gäller här.

Mina patienter får vänta. En hel del. De får vänta på mig för att jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. De får vänta när jag väntar på överläkare. De får vänta när jag kollar upp det där pappret. De får vänta när jag ringer röntgen. De får vänta när jag beställer prover. Jag ursäktar mig, försöker skynda på.

Men ibland är det fint att vara doktor. Som när man har fina, fina patienter. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag väntar på överläkaren. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag kollar upp det där pappret. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ringer röntgen. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag beställer prover. Fina patienter som fastnar på näthinnan.  

- Käre värld, inte trodde jag att jag skulle bli så gammal att doktorn är bra mycket yngre än barnbarnen

Den äldre herren tittar upp på mig från britsen. Han har berättat om alla sina bekymmer. Vi har pratat om armen, magen, blodtrycket. AT-läkaren vill inte missa något. AT-läkaren kan inte stressa. AT-läkaren är långsam. Patienten vill inte stressa. Patienten gillar att ta det långsamt. Låt mig säga såhär: vi förstår varandra. Han sitter i väntrummet när jag ordnar med allt det praktiska. Han inspekterar verksamheten med ett nyfiket öga innan vi går in på rummet och avslutar samtalet.

- Men tack då doktorn

Han verkar nöjd och jag är stolt som en tupp. Visserligen gör det att jag fastnar med den något för stora rocken i dörrkarmen, men nåväl. Jag har alltid varit lätt klumpig och ett gott skratt förlänger livet. Jag har just gett patienten samma effekt som en årsförbrukning Trombyl. Jag bjuder på det, offrar mig för folkhälsan. Två steg fram, ett steg tillbaka, så rullar jag vidare.