Nyläkare i exil

Haha! Jag har fått en stämpel. En alldeles egen stämpel med mitt namn och underläkare efter. Den är ganska stor och klumpig och är av en typ som var modern på sjuttiotalet. Den har jag fått av landstinget för den ska jag ha när jag skriver recept. Ovanför ska jag skriva min anteckning. När det är gjort kan mina patienter gå till apoteket och hämta ut läkemedel som det står läkare och mitt namn på. Förtjust testar jag och kollegorna stämplarna på närmaste papper. Haha! Den funkar! Och den är så fin!

Ok. Jag är seriöst lättroad. Jag var nöjd som ett bortskämt barn på julafton när jag fick paketet i min hand. Allt är nytt, nytt, nytt och det krävs inte så mycket. En stämpel, ett passerkort. Mitt namn, läkare. Haha! Haha, igen! Det är faktiskt sant hur sjukt det än känns. Nöjd, nöjdare, nöjdast samtidigt som jag känner mig vuxlig på det där sättet som skvallrar om att jag inte alls är vare sig gammal eller erfaren. Lite som att prova för stora skor och sätta på sig mammas läppstift, eller att spegla sig med den nyinköpta namnskylten. Naiv entusiasm i sin renaste form. Idag tänker jag unna mig att känna just det. Bekymmer och oro tar vi sen. Nattjour nästa vecka. Kul! Då ska jag ju nämligen ut och motionera min stämpel...