Nyläkare i exil

Någonstans ryktas det om att en ny termin har börjat, någonstans i en annan verklighet som en gång i tiden var mitt liv. I den andra verkligheten har jag stått på scen tillsammans med mina kursare och skakat hand med rektor, haft examensmottagning, fått presenter, firat, firat, firat, firat och firat med kursare, släkt och vänner. I den andra verkligheten kom den där natten då vi sa hejdå och den där dagen efter då du nöjd och belåten låg på soffan och åt chokladpraliner.

På måndagsmorgonen vaknade jag i en helt ny verklighet där jag helt enkelt inte längre var kandidat. Visst, ryggsäcken hängde där, namnskylten fortfarande i väskan och tentapapper över hela köksbordet; reliker från en tid som var nyss men inte längre, brevid dem påminnelser, grattiskort, välkommen till livet! I all denna röra måste jag försöka skapa mig själv igen. För T12, den terminen finns ju liksom inte. Livet rusar vidare och jag måste helt plötsligt ska försöka tämja det själv när sista, sista och sista blir första, första och första. Termin 11 blir livet 1. 

Det är läskigt och ovant, precis sådär som när du får bilen att rulla för första gången på första körlektionen. Det är jag som styr, svänger, bestämmer. Det ska tas körkort helt plötsligt. Bildligt och bokstavligen. Körkort för bilen, yrket, livet. Jag är ny, grön och stapplande, osäker, formbar. L1 i ett nötskal.