Ok, då
- Var vill du bo?
- Vill du ha en etta eller tvåa?
- Vilken tid vill du komma och titta på lägenheten?
Eh? Va? Det tar en stund innan jag svarar representanten på det lokala hyresbolaget i skogen. Jag är inte van vid det här. Jag är van vid överpris, garderober, ta vad som finns, var beredd att åka långt. Jag har sett det mesta av boendekompromisser. Tillsammans har vänskapskretsen testat allt. Man vänjer sig. Man nöjer sig. Man pendlar med kollektiva färdmedel. Det är livet i staden.
Detta är en kulturkrock utan dess like, men en trevlig sådan nu när man ändå måste flytta. Det är andra referensramar som gäller. Ljust ska det vara, gärna från två håll. Det var väldigt vad litet köket var - det går inte. Vi tittar på nästa. Fimpar i trapphuset. Lite stökigt. Här kan jag absolut inte bo. Tråkigt badrum. Nä, går bort. Över en kilometer till sjukhuset? Inte aktuellt. En efter en ratar jag lägenheter som jag skulle hoppat högt av lycka för i staden. Så hittar jag den ändå, min lägenhet. Representanten från det lokala hyresbolaget refererar till den som den lilla ettan. 42 kvm. Jaha. Nya vitvaror. Nyrenoverat. Stort kök. Stort förråd, varmgarage, tvättstuga i huset. Krypavstånd från sjukhuset. 3308 kronor. Ok, då. Man tackar. Det är livet på landet.
Vissa saker i mitt nya liv kan jag acceptera.
Grymt med nya läggan=) Tycker du är modig! Jag är en av dom som harvar kvar i stan...anske av rädsla..I dunno.
Tja, eller så är det jag som är för feg för att våga ta för mig i stan... En fråga man aldrig kommer få svar på ;)
Förstår att du kan acceptera det! själv har jag precis påbörjat livet i staden, så jag drömmer på nätterna om att ha ett riktigt kök...
