Därför

Ok. Jag vet ju varför jag flyttar. Jag vet att jag inte någonstans i detta avlånga land kan finna en arbetsplats som kommer att ta bättre hand om mig än det lilla sjukhus som jag ska börja jobba på. Jag vet att det är ett smart sätt att starta karriären på, samla erfarenhet, spara pengar. Just nu finns det ingen framtid för mig här i staden. Jag kan inte skjuta upp min karriär, acceptera en lägre lön, jag orkar inte harva runt i den gråa, osynliga kandidat-eller-var-det-visst-vik-ul-nu-massan på universitetssjukhuset för en massa övriga kansken, för det lilla hopp jag fortfarande har. Det passar säkert andra, men inte mig, inte just nu. Jag har tråkat ut er med detta resonemang förr. Jag vet varför jag går i exil till skogen där dialekten är bredare och människorna vänliga och vansinnigt nyfikna. Jag har logiken på min sida, förnuftet står som en hejaklack vid sidan av. Alla förstår mig.

Utom möjligtvis jag då förstås. Det här med förändringar är inte min grej. Jag försöker le, gaska upp mig, uppmuntra mig själv med mantra efter mantra. Men faktum är att det känns ensamt. Vansinnigt ensamt. Jag vill inte göra det här själv, men jag måste. Jag ska klara det här, även om tårarna faller när jag lämnar mitt hem i staden och packar upp favorittemuggen i skåpet på landet. Jag ska klara det här. 


Kommentarer
Postat av: Lotta

Lycka till!

2010-02-18 @ 12:13:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0