Nyläkare i exil

Hon kommer in tyst till morgonmötet. Sätter sig längst bak. Den blanka skylten sitter prydligt där den ska, rockfickan full med papper, fickböcker, EKG-linjal och reflexhammare. I bröstfickan fjorton pennor och åtta inplastade kom-ihåg-lappar. Runt halsen sitter ett Littmann-stetoskop med gravyr. Blicken är spänd, pigg och sökande.

Hon har alldeles för stora kläder på sig, säkert från förrådet uppe på mottagningen. Till förrådet uppe på mottagningen kommer kläder som beställs av samma kvinna på administrationsavdelningen som började arbeta på sjukhuset när alla doktorer var män och två meter långa. Eftersom hon vet hur man gör på den här arbetsplatsen har det inte ändrats sen dess. Sen kan hon hjälpa alla nya kvinnor att välja storlek. Det brukar bli medium. Den är lagom. Alldeles oavsett om man är 1, 55 eller 1, 85. Alldeles oavsett BMI. Alldeles oavsett om man vet att man har en annan storlek. Så gör man på den här arbetsplatsen, i alla fall tills man lokaliserat gömman med kläder av vettig storlek nere på akuten.

Hon tar ingen smörgås från fikavagnen innan vi ivrigt uppmanar henne. Hon har fått en kaffekopp placerad i handen som hon artigt sippar på.

- Vill du ha mjölk i kaffet?

Hon nickar artigt till svar och häller i en stor mängd tills det att innehållet i koppen närmar sig en ljusbeige kulör.

- Man är knappast människa innan morgonkaffet...

Hon nickar instämmade. Några i kollegiet påbörjar morgonens andra kaffekopp. 

- Vill du ha en påtår?

Ingen av oss har förstått att hon egentligen inte dricker kaffe.

Hon hade kunnat vara jag. Hon hade kunnat vara min kursare Men nu är hon inte det. Några minuter senare, när morgonkaffet är över och arbetsdagen påbörjad får jag besök på läkarexpeditionen. Hon sätter sig på stolen mitt emot.

- Jo, jag tittade på mitt schema förut och det var visst meningen att jag skulle gå med dig idag...

Så har man blivit med läkarkandidat. Upp till bevis.