Lägesrapport
Det sa bara knäpp så kunde den lilla pojken röra på armen igen. Jag är sjukt nöjd. Jag är på g, har läget under kontroll. Så ett litet traumalarm på det. Jag bedömer, ATLS, ringer bakjouren, puls på 180. Jag är inte alls nöjd, det känns sjukt läskigt. In kommer sedan några som har ramlat. Jag röntgar fotleder, lugnar, skickar hem, ringer kommuner om oroliga tanter som inte förmår berätta. Läget under kontroll igen.
Sedan händer något med akutliggaren. Den exploderar, patienter överallt, sjuksköterskor som undrar om de får ge ketogan, sjuksköterskor ringer från avdelningen, allt sker på en gång och kontrollen, den liksom bara försvann. Jag liksom sjunker. Jag sväljer några gånger, andas, prioriterar, diskuterar med bakjouren. Tillbaka på banan. En sak i taget, lugnt och metodiskt efter bästa förmåga tills jag inte räcker till nästa gång. Ibland känner jag mig faktiskt till och med nästan som en riktig läkare.
