Nyläkare i exil

Att skriva AT-ansökningar med mig själv är som att gå till tandläkaren med en trulig 2-åring som vägrar att öppna munnen. Det handlar alltså om seriösa mängder blod, svett och tårar och när läget är riktigt desperat; mutor.

- Du måste maila dina referenser

Jag säger det till mig själv med min allra myndigaste stämma, ja jag säger faktiskt till på skarpen.

- Nä

Min inre 2-åring sätter armarna i kors, stampar i golvet och plutar med munnen. Ibland har hon vissa likheter med min inre 13-åring, den där tjejen.

- Men det personliga brevet kan du ta tag i istället. Det tar faktiskt ingen tid alls.
- Nä
- Men då får du skriva personligt brev istället.
- Nä. Dumma.
- Du får inte bestämma det här.
- Dumma dig.
- Någonting måste du få gjort ikväll!
- Du är dum!
- Men du får glass när det är klart...

Vi är lite osams jag och mina olika personligheter. Vi får se om vi hinner komma överens innan ansökningstiden har gått ut. Hade inte barnaga varit förbjudet och jag inte under socialmedicinkursen lärt mig att slagna barn mår dåligt hade jag gladeligen gett min inre trotstruliga 2-åring smak av väldigt omodern barnuppfostran.

Det är nämligen dags igen. Jag vet det därför att mitt skrivbord fullkomligen svämmar över med pennor i femton olika varianter och färger, lustiga presenter i grälla färger, glansiga broschyrer och fackliga lappar. I veckan var det AT-mässa och i slutet av september ska papprena vara färdiga. I föreläsningssalen lyssnas det med ett halvt öra och pausdiskussionen är given om du inte springer iväg för att ringa jobbsamtal eller sätter dig framför datorn och mailar med rynkad panna. Det råder bråda dagar och stämningen är förväntansfull men lätt stressad. Personliga brev ska skrivas, referenser kontaktas och omgivningen konsulteras. Det lackar onekligen mot examen. Hej och hå.

Allt det där som tidigare bara varit lösa planer ska nu omsättas i verklighet. Det gick fort. Helst av allt skulle jag vilja kunna planera ihop mitt liv med mannen som inte vill planera men får finna mig i att planera själv. Kanske är det bäst så, även om det inte gör saken jätteenkel. Att göra ett val innebär ju att man väljer bort någonting och hux flux så är alla de där olika möjligheterna man såg för ett år sedan borta. Att göra ett val innebär ju på något sätt att göra en avlägsen framtid till nu. Att göra ett val innebär att du aldrig kommer att få veta vad de andra valalternativen hade inneburit.

Samtidigt innebär ju att göra ett val en riktning framåt. Jag gillar sådant. Jag gör ju dessutom valet för att jag tror att det ska bli bra. I alla fall är det det jag med en dåres envishet tvingar mig själv att slå in i huvudet med en hammare när jag sitter ensam i mitt hem och drar mig för att fylla i viktigpapper. Jag är ju dessutom galet priviligierad som redan hittat en arbetsplats jag trivs på och där jag har goda chanser till att få jobb. Då spelar det ingen roll att den lilla orten stundtals gav mig ensamhetsångest och lappsjuka. Eller hur?