Nyläkare i exil

Jag var hemma i helgen. Hemma i det bekanta, hemma vid husen, hemma där man fikar, hemma där alla favoritmänniskorna finns, hemma hos honom. Jag ville inte åka därifrån. Missförstå mig rätt. Jag vill det här. Jag trivs på det lilla sjukhuset. Men ändå är det stundtals så svårt. Det är svårt när livet där fortsätter utan dig, det är svårt när du ser vad du saknar, det är svårt när du inte är där tillräckligt länge för att se baksidan. Du ser den där framsidan, hus i solnedgången i en semestrig sommarvacker stad som ropar glass, ledighet och trygghet. Du är tillräckligt trött för att inte ifrågasätta. Det känns tillräckligt hopplöst att känna sig otillräcklig. Det räckte liksom med den där första jouren, den där övertiden som bara sker, missade bussar, missade fester. Så du fäller en tår när den bussen du hann med så obönhörligt och obarmhärtigt tar dig därifrån, trots att du kanske inte har något att gråta för.

Det är skymmer i Sverige när jag åker. Jag åker förbi ängar, åkrar, vattendrag, skogar. Det är sol, regn och åska om vartannat. I bussen kan jag inte annat än att koppla av och titta på mitt nya hem, titta på skogen. Tårarna torkar och axlarna kan släppas ner om så ändå bara för en liten sekund. Jag kan gilla det här också. För det är vackert, dramatiskt och rofyllt på samma gång. Det är en nystart. Här finns en framtid kanske trots allt. Här kan jag växa. För nog kanske så gråter jag, men när jag klarar något är jag stoltare än en nybliven mor. Det är självständighet när den är som bäst och när den är som sämst, det pendlar mellan hopp och förtvivlan och mellan skämsel och stolthet. Den sista tåren är inte fälld, det sista skrattet inte skrattat. Detta är mitt liv.