Nyläkare i exil

Jag har inte kunnat sova så bra i natt. Det är dags för nattjour igen. Ok, det är spännande och så men också förskräckligt läskigt att vara där som ensam doktor när sjukhuset stängs ner och lamporna släcks överallt utom just på akuten. Det är läskigt och på ett sätt utmanande att jag vet att jag inte vet vad som kommer att ske, vem som kommer att komma och hur det ska gå. Idag har jag ledigt innan jag ska gå på jouren vilket ger extra tid för avkoppling och oro.

Det gäller att lära sig hantera det där. Det är mycket som är värst sådär innan, stegen i backen upp mot det lilla sjukhuset är liksom extra tunga. Jag vet ju att mycket av ångesten försvinner när man väl börjar att jobba av den enkla anledningen att jag inte har tid för att analysera min situation allt för noggrannt då jag har tio patienter väntandes på mig ute i väntrummet. Ångesten smyger sig istället på såhär innan och sådär efteråt när man ligger ensam med sina tankar. Så det gäller att sysselsätta sig. Solen skiner. Jag kanske rentav ska ta och gå ut en liten stund?