Nyläkare i exil

Det är patienter överallt. I rummen, på stolarna, i korridoren, på röntgen, i väntrummet, på datorn och under kaffekoppen. I städskrubbarna också. Och på nedsläckta expeditioner som inte skulle användas under sommaren. Jag är primärjour på akuten eller den yra hönan som försöker jonglera femton basketbollar samtidigt som jag ska hålla koll på omgivningarna runtomkring. Välj själv. Det ställs ungefär en miljard frågor i min riktning. Jag har inte riktigt koll. Det är en riktigt läskig känsla. Akutenstress när den är som bäst när det blir för mycket av den goda utmaningen.

-Den där patienten som kom för två minuter sen, vill du sy den?
-Ska jag kolla CRP?
-Syster, kan du hämta ett bäcken?
-Syster, när kommer doktorn?

Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?
Pip pip
-Hej, menar du att du vill ha en urografi?
Pip pip
-Mottagningen här, din patient från två veckor sedan låter hälsa att sjukskrivningen har gått ut men att hon inte är frisk ännu. Kan du skriva ett nytt?
Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?

Jag försöker svara på frågorna på promenaden från läkarexpeditionen till väntrummet och mellan tuggorna på den banan som blir min lunch. Försöker andas inne på toaletten och ignorera den skräck och otillräcklighet jag känner. Jag försöker att sudda bort mina mentala högar av HSAN-anmälningar, hoppas intensivt att de inte ska bli verklighet. Skit skit skit dubbelskit. Hur fattar man medicinska beslut i den takt som krävs på ett godtagbart sätt? Jag kanske inte är gjord för sådant här. Jag förstår att patienterna blir irriterade när de får vänta.  Men jag gör mitt bästa. Hela tiden. Jag lovar.