Nyläkare i exil

Det är de sista skälvande minuterna på mitt sista sommarlov någonsin och bara början på en himla massa sista därefter. Sista terminen, smaka på den... Huvva. Jag vill bara gömma mig i biblioteket eller något liknande. Äta pasta med tomatsås, klaga på CSN och dricka öl på fredagspuben. Jag stannar uppe sent ikväll, drar ut på det. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte gå i skolan. Det blir ju bara en dag närmare det där avlägsna som man aldrig trodde skulle ske. Examen? Va? Nä! Inte jag! Aldrig!

Varför ska man få kalla fötter för? Det känns ju fantastiskt onödigt och lätt obehagligt. Ge mig en fleecefilt och ett par varma tofflor typ nu! Hur ska man annars kunna vakna? Skulle jag verkligen bli glad om någon gav mig chansen att börja om på nytt? Skulle jag ha gjort det annorlunda? Men ändå...

Drömskt tänker jag på alla de jag känner som börjar sin livs drömutbildning imorgon och blir i mitt stilla sinne grön av avund. Gasquer, fester, möten, förhoppningar, allt är möjligt, inga val är gjorda. Det är lätt att idealisera i andra änden. Det är lätt att idealisera det man känner till när allting annat känns oklart och det ändå är dags att ta nästa steg i livet. Jag känner mig omåttligt fånig och lätt oförskämd när jag känner såhär samtidigt som jag vet att det finns många därute som gärna skulle vilja vara i mitt ställe. Jag känner mig gränslöst dum eftersom jag vet att jag faktiskt egentligen inte alls vill börja om. Jag vill ju faktiskt jobba nu, slippa kandidattiteln, slippa ekonomiska bekymmer. Men varför måste det gå så fort..?