Nyläkare i exil

Barn ljuger inte. De är stentuffa och kommer inte låtsas gilla dig bara för att de måste. Man måste förtjäna det mer än så. Det är inte alltid det enklaste. Det gäller att tänka om, prioritera. Det gäller att vara flexibel. Det kan ge mig lite lätt huvudbry ibland. Föräldrarna är inte heller de enklaste av personer att handskas med. Oron när den lilla guldklimpen inte mår helt bra är svårare att ta än oron över sig själv. De är villiga att offra allt för sina barn och att vara obekväm med andra är ett världsligt problem i sammanhanget. Det är förståeligt men fruktansvärt jobbigt ibland. Man kan känna sig fullkomligt fantastiskt fanatiskt jätteotillräcklig.

Men så har man de där stunderna. Det är de stunderna som gör alltihopa värt det. När du slitit ditt hår, gjort 52 sökningar efter olika personer, när du tror att det är meningslöst. Det är då den lilla patienten tittar upp på dig storögt och ler ett litet leende. Det är då som mamman säger att hon är glad för att just du var där idag. Du tror inte att det är sant.

Jag finner mig själv hoppandes jämfota på väg till omklädningsrummet trots den sena timmen. Fan. Ursäkta språket. Ytterligare en specialitet jag älskar. Otippat men sant. Hur ska jag nu kunna välja?