Nyläkare i exil

Du och handledaren har läst triagelappen. Ni tänker att det bara är ännu en patient i mängden på akuten med ett liten infektion. Du förväntar dig ett barn som ändå är ganska friskt. Patienten ligger med sin pappa i ett litet anonymt rum längst in på akuten. Kandidatfall, säger de. Kandidatfall, tror du. Infektion, frågetecken.

Men någonting står inte rätt till
Någonting känns fel
Det är trött i rummet
Trött och hängigt och febrigt
Mer än vanligt
När man inte ens orkar protestera

Infektion utropstecken, tydligen. Oj oj.

Så du springer och hämtar handledaren. Ni hämtar bakjouren och teamet av barnsjuksystrar. Det sätts nål, sprutas antibiotika, rings på ambulans och patienten åker snabbt vidare för mer kvalificerad vård.

Kvar står du alldeles svettig. Det gäller att aldrig slappna av. Att inte blint lita på vad man tror innan man har sett patienten. För det är just när man tror att det inte ska hända som de hamnar där framför dig, de riktigt sjuka som trots allt inte kommer in med larm och buller och bång. Läskig upplevelse, men en nyttig sådan. Jag är fortfarande hög på adrenalinet.