Ctrl + A + Del
Bäste HR-representant på sjukhuset,
Jag är en läkarstudent som kommer att ha avslutat min tionde termin till nästa sommar. Jag söker nu sommarvikariat hos er. Jag kan tänka mig allt ni har att erbjuda, jag kan jobba alla de veckor ni vill. Lön är valfritt. Snälla, snälla, snälla...
Ok. Fungerar inte. Ctrl + A + Del.
Till HR-representant på sjukhuset
Hej,
Jag är en läkarkandidat som till sommaren 2009 kommer att avsluta min tionde termin. Jag söker vikariat under sommaren 2009. Jag har ingen erfarenhet, har aldrig gjort det här tidigare och jag är smått desperat. Ärlighet varar längs eller hur?
Huvva. Inte det heller. Ctrl + A + Del.
Tjaba anställningssnubben,
Jag är en läkarstudent på några å tjugo jordsnurr som bara vill ha ett schysst jobb, liksom. Jag har typ sommarlov nästa sommar å skulle gilla underläkarjobbet skarpt, tror jag. Min mamma säger att jag passar. Schyrra, bjussa på ett vik så kan jag bli värsta balla AT-läkaren hos er om ett par månsnurr!
Nej. Nu är jag faktiskt inte seriös längre. Defintivt Ctrl + A + Del.
Det där personliga brevet har inte blivit skrivet på hela dagen. Otaliga chokladbitar, otaliga tekoppar har passerat ner i magen. Jag har trugat mig själv, lovat mig själv tv-stund och den där dvd-boxen när allt det här är ivägskickat. Jag trodde det skulle vara enklare än såhär. Jag kan nämligen inte hjälpa känslan av att jag är jordens största fejk. Hur ska jag med någon slags trovärdighet framhäva mig själv som ett vik ul- alternativ för en arbetsgivare när det känns som jag inte har något att erbjuda? Jag är en mycket grön gröngöling. Det kan jag liksom inte komma ifrån. Hur ska jag kunna bli doktor när även den minsta rockstorleken känns för stor? Det känns som att förhäva sig att gå från golvtorkare till underläkare bara sådär.
Ok. Nu är jag faktiskt fånig. Jag är medveten om det. Men jag känner mig lite ynklig. Hur snabbt hamnade jag inte här? Hur lite av det jag trodde att jag skulle kunna kan jag? Hur blir man någonsin redo? Blir man någonsin helt redo? Eller måste man våga kasta sig utför det där stupet, släppa taget om räcket och hoppas att bakjouren och äldre kollegor är vänliga själar som hjälper en att falla mjukt? Hur gör man det?
Jag är en läkarstudent som kommer att ha avslutat min tionde termin till nästa sommar. Jag söker nu sommarvikariat hos er. Jag kan tänka mig allt ni har att erbjuda, jag kan jobba alla de veckor ni vill. Lön är valfritt. Snälla, snälla, snälla...
Ok. Fungerar inte. Ctrl + A + Del.
Till HR-representant på sjukhuset
Hej,
Jag är en läkarkandidat som till sommaren 2009 kommer att avsluta min tionde termin. Jag söker vikariat under sommaren 2009. Jag har ingen erfarenhet, har aldrig gjort det här tidigare och jag är smått desperat. Ärlighet varar längs eller hur?
Huvva. Inte det heller. Ctrl + A + Del.
Tjaba anställningssnubben,
Jag är en läkarstudent på några å tjugo jordsnurr som bara vill ha ett schysst jobb, liksom. Jag har typ sommarlov nästa sommar å skulle gilla underläkarjobbet skarpt, tror jag. Min mamma säger att jag passar. Schyrra, bjussa på ett vik så kan jag bli värsta balla AT-läkaren hos er om ett par månsnurr!
Nej. Nu är jag faktiskt inte seriös längre. Defintivt Ctrl + A + Del.
Det där personliga brevet har inte blivit skrivet på hela dagen. Otaliga chokladbitar, otaliga tekoppar har passerat ner i magen. Jag har trugat mig själv, lovat mig själv tv-stund och den där dvd-boxen när allt det här är ivägskickat. Jag trodde det skulle vara enklare än såhär. Jag kan nämligen inte hjälpa känslan av att jag är jordens största fejk. Hur ska jag med någon slags trovärdighet framhäva mig själv som ett vik ul- alternativ för en arbetsgivare när det känns som jag inte har något att erbjuda? Jag är en mycket grön gröngöling. Det kan jag liksom inte komma ifrån. Hur ska jag kunna bli doktor när även den minsta rockstorleken känns för stor? Det känns som att förhäva sig att gå från golvtorkare till underläkare bara sådär.
Ok. Nu är jag faktiskt fånig. Jag är medveten om det. Men jag känner mig lite ynklig. Hur snabbt hamnade jag inte här? Hur lite av det jag trodde att jag skulle kunna kan jag? Hur blir man någonsin redo? Blir man någonsin helt redo? Eller måste man våga kasta sig utför det där stupet, släppa taget om räcket och hoppas att bakjouren och äldre kollegor är vänliga själar som hjälper en att falla mjukt? Hur gör man det?
Kommentarer
Postat av: Your biggest fan
Inser du inte att tvivet på den egna förmågan - i lagom doser, naturligtvis - är just det som kommer att göra dig till en alldeles förträfflig underläkare? Pålitlig, ödmjuk och ivrig att suga i dig av de äldres erfarenhet. Det är så man blir bra. Det måste man inte vara från början.
Trackback
