Nyläkare i exil

Det pyser ur öronen. Hjärnan stånkar och pustar. Det är mycket nu. Hjärnkontoret får arbeta på högvarv. Det är roligt säger förnuftet, satsa på det här. De stackars hjärncellerna jobbar till en början på, men nu börjar en viss upprorsstämning att skönjas bland de små grå. Det finns rimligt och det finns orimligt. Det nya läkarprogrammet har tvingat fram en hel del orimligheter. Snart är det dags för den tredje kursstarten på lika många veckor.

Det är roligt och jag vill mycket men orkar inget. Min fredagkväll gick ut på att gå hem och sova. Lördagen likaså. Söndagen med. Uppgivenheten har tagit över, jag stirrar blint framför mig på högen av papper som borde läsas och sorteras. Jag förfasas över mängden saker jag borde kunna men inte kan och övertygar mig själv om att jag kommer bli en kass doktor. Skräckscenarier om hur alla mina framtida patienter kommer att dö på grund av min novemberapati flashar förbi, skräckscenarier där alla hatar mig. Jag vältrar mig i oro, ältar möjliga negativa kommentarer jag fått. Så lever jag mitt liv som en emotionell självskadare.