Kära lilla krumelur...

Jag vill inte bli stor. Jag svär över räkningar, jag svär över att jag egentligen inte har några pengar att betala dem med. Jag hatar studentekonomi, jag hatar otrygghet. Jag svär över förändringar som är självklara, över jobb jag inte tycker om. Jag hatar frustrationen över en semester tre gånger så dyr som de där solveckorna jag egentligen behöver. Jag svär över att jag egentligen inte har råd att åka på semester alls. Jag svär över ett dammigt och stökigt rum som aldrig tycks städa sig själv sådär som det gjorde förr. Jag svär över allt ansvar som känns mig övermäktigt. Jag vill lägga mig på golvet och vara fem år gammal igen, kamma ponnyhästar och dricka saft. Vuxenlivet känns tråkigt, mer tråkigt och hemskt.

Jag svär över att jag blir äldre, jag svär över att behöva vara förstående. Förstående och tacksam. Sådär som folk tror att jag är. Jag hatar det faktum att jag inte borde hålla på såhär. Jag är den här riktigt osympatiska personen. Tyvärr. Låt oss ta någon minut och svära över det också, när jag nu ändå håller på. Den här reaktionen är inte vettig, inte resonlig. Den står framförallt inte i proportion till allt annat elände i världen. Jag vet det.

Framförallt hatar jag min födelsedag. Jag hatar fräscha sommartårtor med citronsmak, sånt där som alltommat vill pracka på en när man fyller år på sommaren - när ska folk förstå!?! Citron och lime hör hemma i sallader, på avokado med havssalt, till kött. Det är ju så enkelt egentligen. Jag gillar amerikanskt söta saker, blå marsipan som matchar plastponnyerna och annat som man gillade när man var liten. Inte sånt där sofistikerat, inte sånt där jag borde tycka om. Inte någon snofsig key lime pie som smakar surt som vuxenlivet självt! Citron- och limepajerna liksom hånar mig. De blir uttryck för ännu någonting jag borde tycka om men som jag faktiskt inte gillar. Alls! Jag hatar att bli äldre för det betyder ju att saker förändras! Det som är så roligt? Eller...

Det dåliga självförtroendet gör att jag aldrig tror att någonting kan ordna upp sig, någonsin. Det gör att jag måste hålla fast vid det jag har. Jag kastar mig inte ut i det okända, jag är rädd för att jag saknar förmågan att landa på fötterna igen. På grund av rädslan fruktar jag examensdagen lika mycket som andra längtar till den. Dessutom ca 2 terminer innan alla andra ens börjar tänka på det. Kära Bullen, det här är inte normalt!

Kommentarer
Postat av: m

Vem har sagt att man måste gilla Key Lime Pie? Vem har sagt att man inte får känna trygghet i saker som förblir desamma?

Jag som ständigt söker förändring ääälskar det som är som det alltid har varit. Det som blir till en grundläggande trygghet som är själva förutsättningen för att jag skall våga möta - och kanske tillochmed våga söka upp - förändringar. Banantårta är trygghet. Jag hoppas att mina barnbarns barnbarn får banantårta på sin födelsedag.

En banantårta som ger fingret åt förgängligheten. DU är alldeles underbar precis som du är. Ponnyhästarna i småflickornas händer är beständighet och vackert. Nostalgiskt. Jag älskar ponnyhästarna för att de är så väldigt mycket du och ditt trots mot en plasthatande omvärld. Stark och vacker. På riktigt.

2008-06-25 @ 21:22:06
Postat av: Maja

Jag känner igen mig, bara för att man fyller år på sommaren så ska man tycka om gräddtårta med jordgubbar (isch!). Och gammal, det ska vi inte tala om... huah! Och visst, examen, men det är ändå rätt långt borta. Nu däremot är det sommar, vilket bättrar på studentekonomin lite. Life is good! (http://www.lifeisgood.com)

2008-07-02 @ 17:51:50
URL: http://citrusskal.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0