Nyläkare i exil

Jag fick ett telefonsamtal idag. Återigen, en sådan där situation som folk tror att jag kan hantera. De tror att de kan be mig om medicinska råd och att jag ska veta svar. Jag är rädd för sådana telefonsamtal, alldeles oavsett vad de innehåller. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; jag är ingen person som är bra att ha med sig i en medicinsk nödsituation. Jag kan för lite, är för ovan, skulle inte veta i vilken ände jag skulle börja. Jag är, därvidlag, jordens största fejk.

Där på andra sidan telefonluren hade en person svimmat i den trängande värmen som uppstår i en full festlokal. En inte helt ovanlig händelse och sannolikt hade personen bara druckit för lite i värmen och fått ett blodtrycksfall. Det självklara rådet blir att ge personen i fråga vatten och så görs. Personen kvicknar till och en annan hade ju känt sig rätt nöjd med sig själv. I det här läget kommer dock ångesten smygande för undertecknad; tänk om det är något jag förbisett? Diagnoser som komplett AV-block, stroke och en och annan medicinsk zebra poppar upp i skallen och plötsligt ser jag framför mig hur den före detta avsvimmade personen ligger och krampar i sin säng ikväll för att någon ringde till läkarkandidaten istället för sjukhuset och allt är mitt fel för att jag inte sa hur inkompetent jag är.

Jag blir rädd när människor tar mig på för stort allvar. Idag blev jag medicinkonsult ungefär 20 år för tidigt. Jag inbillar mig att personen där på festen i den andra änden av telefonluren med komplett AV-block eller stroke eller medicinsk zebra inte kommer till sjukhuset för adekvat vård på grund av att jag telefonledes har avskrivit personen som ett fall av dehydrering. Vatten över huvudet för en simpel oerfaren läkarkandidat som jag själv utan att ha träffat personen, pratat med personen, kollat pulsen, lyssnat på hjärtat, tagit medicinlista, tagit EKG, elektrolytstatus, neurostatus, utan att ha konsulterat någon bakjour. Jag har ingenting att säga till mitt försvar. I mitt huvud har nu personen i fråga där på festen dessutom hunnit få ett hjärtstopp.

Inser med ens att dagarna då jag kan ge mig in i medicinska diskussioner som lekman är för evigt förbi. Helt plötsligt gäller det att välja sina ord noga med risk för att allt man säger tolkas bokstavligt och definitivt: "Doktorn sa ju..." Jag måste lägga in brasklappar, inte uttrycka mig tvärsäkert. Är det någonting man lär sig under läkarutbildningen är det just att man egentligen inte alltid vet. Just nu känns det som om jag snarare blir osäkrare och osäkrare ju längre in på utbildningen jag kommer. Nu vet jag ju till skillnad från förr hur lite jag vet och hur lätt det är att göra en felbedömning, hur all diagnostik egentligen handlar om sannolikheter snarare än exakt vetenskap och att alltid och aldrig är ord man sällan får använda.

Människor med frågor vill ha ett svar, inte ett kanske, ett om och ett utifall att. Unga oerfarna underläkare är kanskets och velandets mästare av ovan angivna anledningar, till stort, mycket förståeligt, förtret för sjuksköterskor som vill veta vad som gäller och för familj som tycker att det är bra med en doktor i släkten. Faktum är att det är just detta velande och alla dessa kansken kombinerat med en stor portion rädsla för att ta sig vatten över huvudet och göra fel som gör mig till en högst otrygg resurs i problem av medicinsk karaktär. Jag behöver min handledare, och i framtiden min bakjour, för att fungera i min yrkesroll. 

Här i nattvaksmörkret hoppas jag att allt gick bra och festen kunde forsätta som planerat. Dock förhoppningsvis med rejäla vattenkrus på borden...