Om att bestiga berg

-Ska jag upp i den där?

Jag tittar skeptiskt mot pojkvännen. Han ler tillbaka, lika ivrig som ett barn på julafton. Han menar allvar. Han vill det här, det är tydligt. Jag har lovat, men börjar ångra mig med ens. Det är nämligen meningen att Stolliften ska ta oss de 2000 meterna upp på till bergets topp för dagens strapatser. Stolliften är en modern konstruktion anno 1972 med solblekta plaststolar fästade i en knarrig stålvajer. Det gnisslar om stolssätena när man fäller ner dem och fort, fort, fort rusar stolarna utmed bergsväggen, det rör sig om en riktig racerlift. Ibland passerar stolarna en mellanstation och hela stolen liksom hoppar till och känslan av lekplats utan säkerhetsanordning på 1000 möh infinner sig. När man lämnar stiga-av-och-på-stationerna tar stolarna liksom extra fart och gungar fram och tillbaka så att man lika gärna kunde befinna sig på Liseberg. För min säkerhets skull har jag en tunn rostig stålpinne att sätta mellan mig och mina möjligheter att falla mot döden.

Vi kan inte kommunicera, jag och liftmannen. Barskt rycker han tag i mig och sätter mig i en knarrig stol där vid foten av berget. Han är road av att jag tycker det är läskigt. Det är inte jag. Jag vill kasta in handduken, men det är för sent nu. Skulle jag kasta handduken nu skulle den liksom falla ut för ett berg och skada sig illa, och det vill man ju inte. Huh. Oåterkalleligt stiger så jag och pojkvännen upp mot vårt öde.

-Är du helt säker på att linan inte kan gå av?
-Nej, helt säker kan man ju aldrig vara…

Jag hatar när pojkvännen ska vara sådär ärlig. Dessutom får jag en känsla av att han retas med mig, mitt i all min ångest. Hrm…

-G, finns det inte risk att man ramlar ur stolen?
-Brukar du ramla av stolar därhemma?
-Vad händer om vi ramlar ner?
-Är det inte du som ska kunna sånt?
-Vad händer om vi fastnar?
-Då startar snart liften igen.
-Men om den inte gör det?
-Då får de hämta ner oss härifrån.
-Men är inte det läskigt?

Pojkvännen suckar nu.

Jag hoppas att mina kycklingfasoner är charmiga eller att jag samlat nog med pluspoäng på andra delar av förhållandet så att jag kan vara en bra flickvän ändå, för just nu, med ansiktet mot en stor bergvägg, kan jag inget annat. Jag vill ha garantier, ett liv utan stötar. Det ska vara friktionsfritt, inte knarrigt.

Jag står där vid foten av berget igen nu några veckor senare och hoppas att det ska vara värt det att hoppa på igen. Livet förändras, nya utmaningar kommer min väg. Jag står där och vet inte hur jag ska våga hoppa på liften. Det är dags att börja planera det nu. Det är oåterkalleligen dags att börja tänka på framtiden, inte bara på sommarvikariat utan även vart jag vill sen, hur jag ska ta mig upp för det där berget, upp till toppen dit jag så gärna vill. Min bergsvägg är de personer som kan krossa mina drömmar, såra mitt ego, tala om för mig att jag inte duger. Den knarrande vajern är alla de där irritationsmomenten på vägen. Rädslan för bergsväggen och mitt eget dåliga självförtroende får mig att vilja krypa ihop i en boll och kasta in handduken nu. Jag vill pausa, men stolarna skyndar oavbrutet upp för berget och tar mig med. Att hoppa av är inget alternativ, jag har alldeles för långt ner till marken. Mitt hopp står till metallpinnen, till tryggheten i pojkvän, familj och vänner om än även den i förändring.

Liften tog mig och pojkvännen upp många meter över havet och trots ångesten grejade jag både på- och avstigning. Väl där var utsikten magnifik, naturen bländande, vädret vackert och det, mina vänner, gjorde det hela värt det.

Kommentarer
Postat av: Kandidaten

Du skriver verkligen så bra!

2008-09-01 @ 17:14:30
URL: http://kandidaten.blogg.se/
Postat av: yetanotherkandidat

Tack! Det värmer!

2008-09-01 @ 21:42:18
URL: http://yetanotherkandidat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0