Ynklig kandidat idag
Det värsta av allt? Jag kan panikplugga veckor i streck. Jag kommer ändå inte känna mig säkrare på dessa moment. Dockorna, atrapperna och stygnmadrasserna på KlinisktTräningsCentrum kommer inte att hjälpa mig nu. Snart är det försent, och jag kommer att bli den sämsta underläkaren i mannaminne. Har jag ens gått läkarutbildningen? Det kommer de att fråga sig.
Någonstans där på akuten mitt bland alla buksmärtor UNS (= utan närmare specifikation = vi har eg ingen vettig förklaring till varför patienten har ont) känns det lägligt att ge upp. Jag känner mig som en fejk, en fasad. Om patienterna visste hur lite jag egentligen kan och vet skulle de aldrig låta mig undersöka dem. Men de litar på mig. Stackare... Tur att det finns handledare, och senare bakjourer...
När jag berättar vilken termin jag går blir folk ofta lite imponerade: du är ju snart färdig, då kan du ju ta hand om mig sen, osv. Sedan följer ofta en fråga om någon kroppsdel som molar och värker. Inombords får jag i dessa lägen panik. När jag började läkarlinjen trodde jag att de som gick termin sent kunde så oändligt mycket mer än vad jag kan nu. Panik. Det kommer aldrig att gå. Just nu känns det synnerligen hopplöst.
Alla känner så här någon gång! Även i andra yrken. Du kan mkt mer än du tror och bara du stressar av så kommer det fram.
Heja!
Känner igen tankarna! Så tänker jag också. Bara det att jag tillägger "men det är ju ingen fara - är bara på termin två än så länge - har lååång tid kvar på utbildningen" (och ja - jag tror att alla som går de sena terminerna kan ALLTING =p)
Känner på mig att även jag kommer stå där om ett par år och känns precis som du =p Men som skrevs här uppe - så känner nog alla någon gång.
Kämpa på! =)
*lol*
Huvudet på spiken, du! Ny favoritblogg den här, tack och bock :-)
/tinaw
guuuuuud vad skönt att jag inte är den ända som känner som du just beskrev!
Är rädd för att det är precis så här jag kommer att känna mig... och att jag gett mig in på ngt jag aldrig kan slutföra... Men är övertygad om att alla med lite ödmjukhet känner så här ibland. Bra att få läsa om det!
tja...don´t we all;) Hehe sådant är vårt öde tror jag tyvärr...Vi känner oss alltid dåliga och att vi inte kan tillräckligt, så kommer det vara även när du blir "stor nog" att vikariera:)
Klart man är osäker under utbildningen och när man väl är klar så har man ju massor kvar att lära sig :) allt det där du studerat och krånglat dig igenom det faller på plats så småningom :) min kille beskrev exakt den där känslan att han inte kan och vet tillräckligt. Han är en fantastisk läkare som påbörjat sin ST nu endast 28 år gammal ;) han säger: "det är inte detaljkunskapen som räknas. Det är att se helheten, att tänka brett och ta reda på det man är osäker på. Det finns inte alltid svar på allt och man kan inte kunna allt men man gör sitt bästa!"
Ha en alldeles UNDERBAR dag!
"Tentapluggar" just nu inför T4-tentan, Linköping. Läser alltså istället bloggar av andra med ångest...
Tänkte på en sak när jag läste det här, kommer inte ihåg exakt hur det skulle vara men ungefär:
Nya studenter tror att de vet allt, mitt i arbetslivet inser man att man själv inte vet något men att alla andra gör det, till sist vet man att vare sig man själv eller någon annan egentligen kan något.
