Wild and crazy me

Japp, så var det avklarat. Jag har skolkat för första gången i mitt liv. I helgen tog jag en minisemester som varade ända in på måndagen. Hade det varit för två år sedan hade det för det första aldrig hänt. Om det ändå hänt hade jag suttit med böckerna i vild panik för att försöka inpränta varje oviktig detalj som kanske gåtts igenom på föreläsningen jag missat. Nu sitter jag här och skriver blogg istället. Ljuva internet. Tjena. Känns bra att min personliga utveckling går framåt (?)

Någonstans bakom min nya stil av laissez faire finns jag dock ändå kvar. Du vet, den där osäkra flickan som bara vill att alla ska tycka om henne. Den där superduktiga flickan som är alla till lags. Den där flickan som nästan går under av alla krav hon ställer på sig själv. Den där flickan som får alla rätt och fortfarande undrar om hon fick godkänt. Den där flickan som ständigt gråter. Hon som aldrig känner att hon duger. Du tycker att hon är en idiot. Hon tycker likadant.

Det sorgliga är att jag är långtifrån ensam. Läkarutbildningen är full av mina gelikar. Jag ser dem i mitt jobb som amanuens, jag ser dem bland mina kursare, jag ser dem bland yngrekursare jag möter på jobbet. Tillsammans tror jag att vi är en del av svaret på frågan varför ohälsotalen bland läkare är relativt höga. De överdrivet duktiga personerna på läkarutbildningen är ju någondag klara och ska ut i verkligheten där de ibland möts av orimliga krav. Om man inte då har något försvar mot detta utan istället tvingar sig själv att bära ansvaret för den ohållbara är det inte konstigt att man mår dåligt. Det är inte konstigt att man vantrivs på sitt jobb, även om det i grunden är det bästa jobb som finns.

Jag upplever att man ibland som kandidat tvingas uthärda en mycket förlegad machoattityd. Att vara osäker går inte hem och jag skulle ha betydligt mycket mer pengar på mitt bankkonto om jag fått en peng för varje gång jag fått höra kommentarer i stil med "lite ska man allt tåla: om man inte klarar pressen på läkarutbildningen hur ska man då klara pressen på en akutmottagning?" I och för sig sant, men problemet med den här typen av kommentarer är att man utgår från att kandidaten man har framför sig har det självförtroende ett duktig kandidat borde ha. Man inser helt enkelt inte hur fel den här typen av kommentar blir till någon som redan har problem med att känna sig duglig, någon som redan ifrågasätter sig själv. En sådan person behöver inte få höra att man borde gaska upp sig, en sådan person behöver hjälp med att bygga upp sitt självförtroende.

Jaja. Under tiden får man jobba med sig själv, försöka hitta strategier för att inte känna sig så förbannat oduglig hela tiden. Att inte ta åt sig när syster snipig på jobbet bäddar om den säng du just bäddat med en sur min och drar en djup suck när hon tittar åt ditt håll. Att försöka se vad den där sucken står för, se osäkerheten hos henne som gör att hon tycker att det känns vettigt att trycka ner en ännu osäkrare kandidat tills ingenting är kvar. Att inte bry sig när överläkare självupptagen suckar åt din oduglighet. Att inte tro på alla kommentarer om att läkarutbildningen var bättre förr och att kandidater blir odugligare och odugligare. Personer som fäller sådana kommentarer har nog förmodligen förträngt att de själva fick höra sådana kommentarer under sin egen kandidattid.

Nä, nu är det dags att avsluta detta alldeles för långa inlägg. Ni har förmodligen tröttnat för länge sedan. Jag ska mysa med pojkvännen. Plugga blir sen eller som man skolkar får man plugga extra någon annan gång som det heter. Det var en kul helg. Helt klart värt varenda minut av missad undervisning.

Kommentarer
Postat av: Henke

Tror mycket handlar om att våga misslyckas. Ex. går inte världen under om man missar en tenta. Dessutom måste man inse och acceptera att alla människor inte kan tycka om en. Det är bara så. Är själv snart 32 och går T8. Har efter flera om och men hunnit acceptera mig själv och mina tillkortakommanden. Jag har misslyckats många gånger och jag har hamnat i konflikt med olika personer, men världen fanns kvar efteråt. Har också lärt mig att inte ta syrror och överläkares eventuella kommentarer personligt, ser det snarare som deras egna problem som spiller över på omgivningen. Man gör sitt bästa som kandidat och det duger!

2007-10-02 @ 13:36:08
Postat av: m

Klivet är ändå gigantiskt från den lilla tonårsflickan med prestationsångest som vägrade släppa NE när mamma försökte tvinga henne att göra något annat än läsa läxor som inte fanns. Distans och självkännedom av imponerande slag får inte skymmas av det faktum att samma gamla maror ibland lyckas göra återbesök!

2007-10-04 @ 17:22:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0