Döda kroppar i min vardag

Den första döda kropp jag såg i mitt liv var i samband med anatomiundervisningen. Det som från början var en lite skrämmande situation blev så småningom vardag. Kroppen var donerad för att vi skulle lära oss. Vi lärde oss strukturer och fick en första bild av hur kroppen såg ut inuti. Mot slutet av anatomikursen kändes det helt ok att gå direkt upp till anatomiundervisningen efter lunch. Det läskiga blev nu istället att man kunde vänja sig vid en sådan situation. Var det verkligen ok att bli lite avtrubbad, att inte tänka på kroppen som en människa utan ett undervisningsobjekt? Hade man klarat av undervisningen utan denna inställning? Var man en oempatisk person om man kunde se så krasst på världen, så kliniskt och resonerande utan att blanda in för mycket känslor?

Den första patient jag träffade utanför den orienterande intoduktionen till sjukvård var också död. Patienten låg på obduktionsbordet på patologen. Runtomkring fanns en patolog redo att söka efter dödsorsak och fem kandidater som undrade om de skulle klara av att titta. Kroppen var inte längre en siffra som den var på anatomen. Kroppen hade ett namn, en sjukhistoria. Kroppen var mycket närmare de levande. Det kändes okej efter ett tag. Vi vande oss, lärde oss att själva delta i att leta fram dödsorsaken.

I somras var jag med om att en patient dog på avdelningen där jag jobbade. Trots att jag sett många döda kroppar innan var det en helt ny upplevelse. I det här fallet var livet närvarande vid den döda kroppens sida i form av anhöriga. Tänk så snabbt livet kan förändras, ena sekunden var personen där och i nästa ... borta. På ett sätt var det skönt att möta döden i en mindre klinisk form än tidigare. Att tvätta kroppen ren, ställa fram blommor och ljus för att anhöriga ska kunna säga hejdå ordentligt och värdigt. Att inte behöva vara så klinisk och resonerande. Att få se att ibland är faktiskt känslorna viktigast. Att de ibland ska få ta stor plats.

Den här veckan har handlat om döden igen. Klinisk död. Juridisk död. Skriva dödsintyg. Dödsorsaker. Säkra och osäkra dödstecken. En aldrig sinande ström av bilder på temat din värsta mardröm i lysrörssken. Exakta mått. Läran om skjutvapens penetration i vävnad. Döden som någonting naturvetenskapligt snarare än extensiellt. Ingenting är avstötande. Ingenting är för läskigt. Det handlar om sanningen.

Kanske är detta ett sätt att förhålla sig till döden när man måste möta den i sin vardag? Ett sätt att förhålla sig till den när man vet hur ickevacker döden kan vara? För att orka ta reda på en kropp som har legat bortglömd hemma? För att orka möta tragisk och dramatisk död i sitt arbete? För att inte gå under av all den misär som vissa människor levt i som man inte längre kan blunda inför?

Det har gått bra denna vecka trots allt. Jag vande mig. Igen. Det blev dock oftast vegetarisk lunch...

Kommentarer
Postat av: m

Dina inlägg är så insiktsfulla och intressanta. De osar empati och respekt för individierna bakom det "kliniska materialet" och patienterna du möter. Tror jag måste utnämna detta till ditt bästa hittills - I'm in awe of you!

2007-10-27 @ 13:06:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0